Ändå kan man just nu se ett partipolitiskt manövrerande, som flera av deltagarna borde känna sig generade inför. De flesta är överens om att Sverige behöver en bred uppgörelse om framtidens energiförsöjning, en som står sig också om det blir rege-ringsskifte. Men det kortsiktiga partiintresset tar över gång på gång.
Regeringen har enats om att tillåta nya kärnreaktorer för att ersätta dem som snart blir för gamla. Det var en historisk uppgörelse som löste upp många knutar från kärnkraftsstriden och en imponerande uppvisning i politiskt mod och realism från Centerns dåvarande partiledare Maud Olofsson. Men denna regering kommer inte att sitta i evighet. En uppgörelse som tryggar spelreglerna också på längre sikt behövs.
Men det är märkligt vad det är trögt. I januari meddelade energiministern själv, Anna-Karin Hatt (C), att en bred uppgörelse inte alls behövs. Det räcker så bra med den som finns. Det tog bara några timmar innan Jan Björklund (FP) lika tydligt klargjorde att detta inte var en enhällig uppfattning inom regeringen.
För Hatts del handlar det nog om att varje uppgörelse som också omfattar Socialdemokraterna ännu tydligare pekar bort från den linje som Centern tidigare följde. Det tror man sig inte orka med före valet 2014. Men vägvalet har ju redan gjorts och det kan mycket väl vara så att Centern skulle vinna poäng på att också öppet fullfölja den nya linjen.
För Björklund – och förmodligen också för regeringens kristdemokrater – handlar det däremot om att befästa det som man själv anser är det viktiga med regeringens uppgörelse. Ur deras perspektiv är det säkert också en poäng att man då också skulle påminna om den klyfta som finns mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet.
Nyligen har också Fredrik Reinfeldt kommenterat saken. Han har inbjudit Socialdemokraterna till överläggningar om en bred energiuppgörelse. Men förutsättningen är att S först godtar alla delar i regeringens egen. Så går det naturligtvis inte till. Inget parti med självaktning sätter sig i förhandlingar på sådana premisser.
Så Reinfeldts inbjudan är i verkligheten något annat – en signal om att regeringen inte tänker försöka nå en bred uppgörelse före valet 2014. På så sätt hjälper han Centern att för en tid slippa ifrån en situation som partiets ledning tydligen fruktar. Men han hoppas antagligen också kunna försvåra Stefan Löfvens position som ny ledare för Socialdemokraterna.
Om förhandlingar utan tvingande villkor mellan regeringen och S skulle leda till just den breda uppgörelse som industrin och många fackförbund önskar så skulle det stärka Löfven som en trovärdig politisk utmanare. Styrkeförhållandena mellan M och S skulle snabbt kunna utjämnas och regeringens möjlighet att fortsätta efter 2014 minskas. Och om energifrågan redan var löst före valet så skulle Miljöpartiets avvikande linje inte behöva bli något problem om Löfven fick chansen att bilda regering.
Men vill inte Socialdemokraterna egentligen avveckla kärnkraften? Finns det inte rentav ett kongressbeslut? Jo, men bakgrunden är ju att partiet under lång tid anpassat sig till en opi-nion som inte längre tycks vara särskilt stark och nu närmar sig den tidpunkt då klara besked om framtidens energipolitik krävs. Par-tiets kärntrupper inom industrifacken skulle inte revoltera mot en uppgörelse, snarare tvärtom. Och vill Löfven utnyttja den auktoritet hans bakgrund ger honom så kommer den nog att visa sig vara stor.
Men den breda uppgörelsen kommer nog inte före valet. Risken är bara att det politiska rävspelet då har hunnit drivas för långt.