"Man måste veta vad man ger sig in på – det är inte så att man köper ett bisamhälle, låter det stå i trädgården och så får man honung. Det är en hel del kunskap och arbete," säger Mårten Markne om sin biodlarhobby.
I hörnet av villaträdgården i Eriksberg står tre färgglada frigolittorn. Vid en första anblick är platsen tyst och stilla, men ett par steg närmare nås trumhinnorna av ett lätt surr. Efter ytterligare några kliv mot de lådor Mårten Marknes honungsbin kallar hem syns hela kluster av bin på väg in eller ut från sitt samhälle.
Men det är inte Mårten Marknes egen trädgård som huserar kuporna. Han bor i lägenhet, så efter att ha gått en biodlarkurs 2015 placerade han sitt nyförvärvade bisamhälle i utkanten av kolonilottsområdet i Ekebydalen. Då slog vandaler till – lådorna vältes och slogs sönder. Mårten Markne gav biodlandet en ny chans följande år, men råkade ut för samma sak igen.
En efterlysning på Facebook blev till sist räddningen. Han kom i kontakt med familjen Noreland-Åberg, ägarna till villaträdgården i Eriksberg som erbjöd honom plats för bikuporna. Sedan dess har ytterligare fyra trädgårdar tillkommit.
– Vid ett par hus la jag en lapp i brevlådan och frågade om de ville ha bin i sin trädgård, för de såg så fina ut, säger Mårten Markne och ler.
Biodlaren Mårten Markne har haft sina bikupor i andras trädgårdar sedan 2017.
Bivärdarna, som han kallar ägarna till de tomter där han har sina kupor, får inget betalt, och betalar heller ingenting för samarbetet. Men de får hjälp med pollinering i trädgården av de gulbruna flygfäna, och får ta del av honungen när det vankas skörd, även kallat slungning. Det sker vanligen tre gånger på en sommar.
Och honung blir det! Mårten Marknes bisamhällen producerade över 720 kilo förra året. Han säljer bland annat honungen i sin egen webbutik, men också i butiken Tantens Gröna i Hågaby och via Rekoringen, ett koncept där konsumenter kan handla lokala produkter direkt av producenten. Ungefär en tredjedel av skörden går dessutom till de andelsägare som köpt in sig på honungen.
För 600 kronor får årets 27 andelsägare en tiondel vardera av den genomsnittliga skörden från ett bisamhälle. I fjol var prislappen 500 kronor – och varje andelsägare kammade hem över 9 kilo honung. Det motsvarar ett kilopris på 56 kronor, eller 28 kronor för en burk på 500 gram. Styckpriset på en sådan burk av Mårten Marknes närodlade honung är annars 80 kronor.
– Andelsbiodlingen är ingen vinstaffär för mig, men det är väldigt trevligt!
Bina samlar nektar från blommor och växter inom 3 kilometer, och omvandlar det sedan till honung. Ett riktigt bra år kan Mårten Marknes bin producera uppemot 90 kilo honung per samhälle.
Han hoppas kunna behålla samma antal andelar även nästa år, förutsatt att alla bisamhällen överlever. Men någon utökning av verksamheten blir det inte – hobbybiodlaren har varken tid eller förrådsplats för utrustningen. Platser för kuporna råder det ingen brist på då många hör av sig och frågar om Mårten Markne vill ha bin i deras trädgård. Men att lägga ytterligare platser till de nuvarande fem blir inte särskilt tidseffektivt. Egentligen vore det bättre att samla alla samhällen i en och samma trädgård – men då går man miste om en del av charmen med upplägget, menar Mårten Markne.
– Jag gillar ju det här konceptet med att stövla in i andras fina trädgårdar när som helst – tidig morgon och sen kväll, säger han och skrattar.
För att visa vägen till närliggande nektar dansar bin i en åtta på vaxkakan – i mörker: "Riktningen på åttan visar väderstrecket i förhållande till solen. Storleken på åttan är också avgörande, och så vickar de på rumpan då och då."
Han uppmuntrar andra till att börja med biodling – om de gör det av rätt skäl.
– Man kan inte bli biodlare och tro att man räddar bina. Honungsbin har det jättebra – de är inte hotade på något sätt. Det är de vilda bina som behöver räddas. Vill man engagera sig för bin, då ska man inte bli biodlare, utan då ska man se till att låta sin trädgård växa, odla mycket blommor och bygga bihotell.