Efter ett stort fall följer ofta en imponerande återhämtning, och eftersom företagen drog sig för att säga upp personal under krisen, finns inget större anställningsbehov när orderböckerna börjar fyllas.
Men om arbetslösheten ligger kvar på en hög nivå när konjunkturen vänder är den inte längre ett tillfälligt problem. Då finns bakomliggande strukturella problem. LO-ekonomerna konstaterar att regeringens politik är en av orsakerna – utbudet av arbetskraft har ökat men inte efterfrågan. Men man bör komma ihåg att problemen fanns redan innan Alliansen övertog regeringsmakten 2006. Och LO-ekonomerna är sämre på att föreslå kraftfulla åtgärder än vad de är på att upptäcka systemfel.
Likt katten kring het gröt tassar de kring de politiska konsekvenserna av sin egen analys. De identifierar pricksäkert problemen och föreslår åtgärder. Det talas om utbildning, skattereform och matchning på arbetsmarknaden. Om bostäder, infrastruktur och en förstärkt a-kassa. Men aldrig så eleganta förslag på dessa områden kan inte dölja att man hela tiden styr undan från pudelns kärna: den stela och reglerade arbetsmarknaden.
Det spelar ingen roll att LO-s chefsekonom, slår fast att ”den ensidiga utbudspolitiken har nått vägs ände”. När det gäller åtgärder som verkligen skulle kunna motverka att vi återigen får uppleva en tillväxt utan jobb, då tystnar även LO. Just på detta område, där en förändrad arbetsmarknad verkligen skulle kunna göra skillnad ,både för företagens vilja att anställa och för marginaliserade grupper att bli anställda, är plötsligt regeringen och LO helt eniga.
Bägge parter säger sig vilja minska arbetslösheten, men inte till vilket pris som helst – och för bägge handlar det om arbetsrätten. Fackföreningsrörelsen vill inte riskera sitt inflytande samtidigt som regeringen inte i onödan vill reta upp samma rörelse. För det betalar man gärna med några procentenheters extra arbetslöshet.