Det finns nämligen gränser även för det tätaste samarbete: ”Ni kommer till en punkt där ni måste bestämma er!”, dundrade Fogh Rasmussen plötsligt. Ja ja, vi kan alltid tala med partners, men vi ger inga garantier! ”Det här vet ju ni. Det är ju ert beslut.”
Det handlar om förtroende. I Natos artikel 5 står att en attack mot ett medlemsland skall betraktas som en attack mot alla. Men de flesta svenska politiker tycks vara helt säkra att vi ska få hjälp ändå. Utan att behöva förbinda oss att hjälpa andra.
Men det finns ännu en dimension. Sverige är inte ensamt om att skära ned på försvarsutgifterna. Att kunna försvara sitt land högst en vecka är inte unikt. Nato är snart helt beroende av USA. Och därmed lägger även vi vårt envetna hopp i USA:s händer.
I USA börjar dock människor undra varför just de ska betala för Natoländernas säkerhet. Samtidigt sker en maktförskjutning från Väst till Asien, vilket innebär att USA alltmer riktar sina insatser mot Stilla Havet.
Men vi är väl ändå Natos nära vän? Nåja. Nato har fler partners. Till exempel Ryssland. Men Ryssland räknar för den skull inte med Nato-hjälp i krig. De rustar nu för fullt mot en ”artificiell fiende”, som Nato-chefen uttryckte det.
Så vad gör vi? I praktiken har frågan hittills varit stendöd. Det är bara Folkpartiet som drivit på. Men när nu både KD och C verkar öppna för att utreda ett Nato-medlemskap kanske M kan ta mod till sig?
Ett utvecklat nordiskt försvarssamarbete var försvarsminister Karin Enströms (M) modell. Men Finlands statsminister Jyrki Katainen avvisade helt tanken på en nordisk försvarsunion. Och Nato-medlemmarna Norge, Danmark och Island lär knappast ha lika desperat behov av oss som vi av dem.
Det finns dock en dansk som verkar högst angelägen. Om att Sverige ska gå med i Nato. Nu.