En alldeles ny gammal dröm
Men i grunden handlar den om något mer än pengar. En variant är att den amerikanska drömmen kan gå ut på att bli fri från just pengajakt och förkvävande sociala strukturer. Att vara rik måste inte vara detsamma som att vara lycklig.
Grundtanken med den amerikanska drömmen är att kunna nå sin egen personliga lycka genom hårt arbete, dygdighet och utförsgåvor, snarare än genom medfödd social status och börd. När man skrapar bort dollartecknen hittar man en oerhört sympatisk hållning, som de gamla europeiska klassamhällena aldrig förmått ta till sig.
Själva begreppet The american dream anses myntat av James Truslow Adams 1931 i boken Epic of America. Det är svårt att inte sympatisera med hans tankar:
"Det handlar inte blott och bart om en dröm om bilar och höga löner, utan en dröm om en social ordning där varje man och kvinna har möjligheten att växa fullt ut inom sin egen medfödda kapacitet och bli erkänd av andra för vad de är, oavsett vad de har för bakgrund av födsel eller rang." (Min översättning.)
The founding fathers hade redan i den amerikanska självständighetsförklaringen 1776 slagit fast medborgarnas omistliga rätt till "liv, frihet och strävan efter lycka".
De europeiska män och kvinnor som kring förra sekelskiftet flydde fattigdom, förtryck och hunger i länder där man visste sin plats och förblev vid sin läst hade drömmen med i bagaget. De ville att deras barn skulle kunna arbeta sig upp, oberoende av rang - bara de var dygdiga och strävsamma.
Men vi måste samtidigt minnas att den amerikanska drömmen var förbehållen människor med "rätt" hudfärg. Även långt efter slaveriets avskaffande.
Valet av Barack Obama till USA:s president är därför, historiskt sett, ett extremt och, förstås, oerhört lyckligt exempel på vad den amerikanska drömmen faktiskt kan åstadkomma. I Europa tycks få människor riktigt begripa den oerhört starka symboliken i att en afroamerikansk familj flyttar in i presidentpalatset i en stad byggd av svarta slavar.
Barack Obama tillträder mitt under den djupaste ekonomiska krisen sedan 30-talet. Drömmen har svällt upp och briserat. De små husen blev för stora. Nu är tid för en revidering av politiken - inklusive den amerikanska drömmen.
Barack Obama hyllar den och håller den högt. Men för att så många som möjligt ska ha lika goda chanser från start behövs en lagom aktiv stat. USA:s största tillgång, konstaterar Obama, är ett samhällssystem som i generationer har uppmuntrat till uppfinningsrikedom, individuella initiativ och effektiv resurstilldelning. Han finner mycket sunt att ta fasta på hos landets tidiga ledare.
I sin bok Att våga hoppas (2006) blickar Barack Obama tillbaka till USA:s första finansminister Alexander Hamilton, som ville åstadkomma både en "stark och aktiv central statsmakt" och en stor social rörlighet, där "vem som helst med tillräcklig energi och begåvning skulle tillåtas arbeta sig upp till toppen". Men Obama ger samtidigt Ronald Reagan rätt i att myndigheterna aldrig får bli ineffektiva och för många.
Den radikale Obama söker alltså gamla spår som bästa utgångspunkt för urdrömmen: "I likhet med våra föregångare borde vi fråga oss vilken blandning av åtgärder som leder till en dynamisk fri marknad och omfattande ekonomisk trygghet, till uppfinningsrikedom genom entreprenörskap och social rörlighet uppåt."
Den ekonomiska krisen har säkert fått många att fundera över vart den amerikanska drömmen har lett dem. De borde konstatera att utan ansvarsfull och aktiv regeringsmakt kan den tippa över i fattigdom även för en stor del av medelklassen. Samtidigt som många aldrig ens får en chans att resa sig från botten.
Så jobbar vi med nyheter