I ett rum som doftar sandelträ tar Fana Habteab emot. På ett lågt bord finns modeller av kvinnors könsorgan som visar hur de olika formerna av kvinnlig könsstympning ser ut.
– Det är fruktansvärt. Om det är någon kvinna som i dag, 2015, fortfarande tänker göra detta mot sin dotter är det något som är fel på dem, säger hon.
Hon var i drygt tio års tid ordförande för Riksföreningen Stoppa Kvinnlig Könsstympning, Risk.
I dag leder Fana Habteab lokalföreningen i Uppsala som nyss fått bidrag från Uppsala kommun för att utbilda informatörer som ska öka kunskapen om kvinnlig könsstympning, både i de grupper där det förekommer och bland till exempel vårdpersonal, som kan komma i kontakt med drabbade kvinnor.
Sedvänjan är gammal och lever kvar i ett stråk över norra och östra Afrika. Ursprunget är inte religiöst utan kulturellt förankrat.
När Fana Habteab med hjälp av modellerna beskriver hur det går till är det svårt att lyssna. Jag säger att jag, som man och som förälder, har jag svårt att förstå hur någon kan göra något sådant mot sitt barn. Och lika svårt att se hur männen kan se någon som helst fördel i att vara med en könsstympad kvinna. Hon svarar att det handlar om kontroll.
– Det handlar om föräldrarnas heder. Det är jätteviktigt för dem att kvinnan är oskuld när hon ska gifta sig. De ser det som att de gör det för barnens skull, och för mannens. Han ska vara säker på att kvinnan inte har varit med någon annan.
Ofta är det kvinnorna som starkast håller sedvänjan vid liv. Så var det för Fana Habteab själv, när hon könsstympades som barn. Hennes pappa var emot det. Därför såg hennes mamma till att ingreppet utfördes när hennes pappa var bortrest.
– Jag var kanske fyra år. Jag minns inte så mycket av det. Men jag var ovanligt gammal när ingreppet gjordes. På de flesta görs det när flickorna är spädbarn, max 40 dagar, säger Fana Habteab.
Själv har hon länge varit motståndare till kvinnlig könsstympning. Hon berättar att ingen av hennes döttrar har könsstympats, den äldsta är i dag 50 år gammal.
– Min mamma bråkade länge på mig om det och tyckte att jag och min man skulle göra det mot våra döttrar. Men hon ändrade sig till slut. Och innan hon dog tackade hon mig och min man för att vi avstått från att könsstympa våra döttrar, säger Fana Habteab.
Det måste ha varit känslosamt, att få det erkännandet sen av sin mamma?
– Jag sa till min mamma att jag aldrig varit arg på henne för att hon gjorde det mot mig. Hon gjorde det inte av elakhet, utan för att hon inte visste bättre och för att hon trodde att det var bra. Det finns ett starkt socialt tryck där många tror att de är dåliga föräldrar om de inte gör detta. Och jag tycker snarare synd om våra mammor som inte hade någon utbildning och inte visste bättre.
Men det finns hopp. Också i de länder där könsstympning haft en stark tradition börjar upplysningskampanjer från myndigheter och organisationer få effekt. Fana Habteab berättar att hon såg en markant skillnad i attityd på bara några år mellan två besök i Addis Abeba i Etiopien, det första i slutet 1990-talet och det andra 2002.
– När jag var där andra gången sa de unga männen att de inte ville gifta sig med någon som var könsstympad, säger hon.
Även om det sker stora förändringar i städerna kan det fortfarande vara ett problem på landsbygden där utbildningsnivån är lägre, och många fortfarande är analfabeter.
Hur stort problemet är i Sverige är det svårt att få något grepp om. Socialstyrelsen har gjort en uppskattning som visar att ungefär 37 600 flickor och kvinnor som bor i Sverige kan ha utsatts för könsstympning. Det finns inga kända fall där ingreppet utförts i Sverige. De som dokumenterats har skett utomlands. Två fall av könsstympning har lett till fällande domar i svensk domstol. I de flesta av de misstänka fall som undersökts har man kommit fram till att ingen könsstympning skett.
När man försöker identifiera riskgrupper i Sverige utgår man från de 19 000 flickor upp till 18 år som har rötterna i länder där könsstympning förekommer. Men hur många av dem som faktiskt är i riskzonen för att drabbas är osäkert. Många föräldrar är motståndare till sedvänjan. Ämnet är också känsligt att tala om. Och hemlighetsmakeriet bland dem som kan tänka sig att utföra det är stor.
Men även om könsstympning minskar, också i länder som Etiopien, och risken för flickor i Sverige att drabbas är liten är det inte ett skäl till att upphöra med kampanjen mot kvinnlig könsstympning, enligt Fana Habteab.
– Det är lika viktigt att fortsätta att jobba mot könsstympning. Vi måste nå 100 procent. Det ska var nolltolerans, säger hon.
Själv drabbades Fana Habteab av den mildaste formen av könsstympning, sunna, där en del av klitoris skärs bort. Dessutom finns två varianter till: excision, där även de yttre och inre blygdläpparna tas bort, samt infibulation, där man också syr ihop slidan efter ingreppet och bara lämnar ett litet hål där mensblod kan rinna ut. I samband med bröllopet sprättar man upp det som sytts igen.
Fana Habteab visar på de olika modellerna hur det ser ut före och efter uppsprättningen.
Smärtan hos den som drabbas måste vara obeskrivlig. Men jag säger att det också är svårt att tänka sig att männen kan finna någon sexuell njutning i situationen.
– Vi har försökt få kontakt med männen som har gift sig med kvinnor som genomgått infibulation. Men det går inte att få dem att prata om det, säger Fana Habteab.
Lyckligtvis är infibulation den ovanligaste typen av könsstympning. Globalt sett utgör de tio procent av alla fall av könsstympning.
– Men även om de andra metoderna är mindre skadliga vill vi att de försvinner också, säger Fana Habteab.
I de flesta länder är könsstympning förbjuden i lag. Och det är bra, men bara som stöd, säger hon.
– Jag vill inte att mammor ska låta bli att könsstympa sina döttrar för att de ska slippa fängelse. Jag vill att de låter bli för att de har förstått att det är skadligt och att de inte vill skada sina barn, säger hon.