Coronåret 2020 har inget varit sig likt. I sin bok beskriver Emma Frans hur hon under hösten blir uppringd av SVT som vill ha råd om hur de kan genomföra covidsäkra provfilmningar - i Bolibompadrakdräkt. De söker en ny skådespelare. "Det kan låta komiskt, men är ett reellt problem", skriver hon och råder dem att inte använda drakhuvudet.
– Jag har blivit kallad massmördare.
Under intervjun i salongen på Ofvandahls konditori i Uppsala passerar Emma Frans ord utan att jag tar in vad massmördare verkligen betyder. Först på redaktionen när intervjun ska skrivas reflekterar jag över vilken groteskt grov anklagelse det är: att hon medvetet skulle ha dödat ett stort antal människor genom att inte vara tillräckligt kritisk mot Folkhälsomyndigheten.
Emma Frans säger ofta saker med en twist. Så även nu. I stället för att bara påpeka att det är helt fel vänder hon på steken.
– Varje dag dör 14 000 barn under fem år i världen. Men det har ingen pratat eller brytt sig om. Är vi i så fall inte alla massmördare om vi bara sitter still och inte gör något åt det, trots att vi vet med vilka åtgärder vi enkelt kan minska det antalet? Det är så konstiga proportioner.
Emma Frans är Uppsalabo, forskare och epidemiolog på Karolinska institutet. Redan före pandemin var hon, som hon säger, en semioffentlig person genom sitt folkbildande i sociala och traditionella medier. Med skarp vetenskaplig blick och mycket humor har hon förklarat samband, slagit hål på myter och gett perspektiv. För det har hon fått Stora journalistpriset, blivit Årets folkbildare 2017 och Årets alumn vid Uppsala universitet 2019.
Under pandemin har hennes genomslag nått helt nya nivåer och hon har blivit en av de verkliga coronakändisarna ihop med namn som Anders Tegnell och Björn Olsen. Hon har medverkat i tv-kanalernas coronaextra och i program som Go' kväll och radions P4 bredvid sina vanliga aktiviteter som krönikör i Svenska dagbladet och som flitig twittrare.
Plötsligt har hon blivit någon med inflytande – och har fått anpassa sig. Som profilbild på twitter har hon inte längre sitt porträtt med krigsmålat ansikte och ett basebollträ i högsta hugg. I stället syns hon i forskarrock med provrör.
– Jag känner en sorg i det, att vara satirisk och att spetsa till saker är en så stor del av mig och det var så jag fick min plattform. Men jag kan inte svinga på samma sätt längre, det skulle bli så konstigt för många av mina nya följare. Särskilt under hösten har jag varit mer tillbakadragen, säger hon.
I UNT har hon också synts under coronaåret. Flera gånger. Bland annat sammanfattade hon tillsammas med infektionsläkaren Fredrik Sund det första halvåret med coronaviruset i ett stort reportage, byggt på deras dagböcker. Emma Frans dagbok är nu grunden i hennes nya bok "Alla tvättar händerna. Min berättelse om året då alla skyllde på varandra".
Lanseringen är avklarad dagen före och Emma Frans verkar uppsluppen, nöjd och glad där vi sitter i salongen på det anrika Uppsalakondiset. Hon har bett att få träffas på ett luftigt kafé. Att vi alla fryser tyder på att läckande fönster fungerar som bra ventilation och visst smittskydd.
Svaren på frågorna kommer lätt och fort.
– Jag har varit lite trött på att sitta i tv och svara på samma frågor om och om igen, som "får jag äta lösgodis", "får jag krama mormor". Nu finns också så mycket mer sådan information ute än i början av pandemin. Att då prata om min bok känns spännande och nytt.
Att tvätta och sprita händerna som vi har gjort under 2020 har inte varit den viktigaste smittåtgärden - det är mötet mellan människor som är den verkliga boven. "Men det är en enkel sak att göra, utan bieffekter", säger Emma Frans.
Titeln syftar inte bara på hur vi ihärdigt försökt tvaga bort coronavirus från våra händer, gärna sjungandes en sång för att vi ska gno dem tillräckligt länge. Det finns en tvetydighet i titeln.
– Alla har också försökt två sina händer fria från ansvar. Det här var ju året då vi själva skulle ta ansvar för att hindra smittspridningen, men då vi istället har letat syndabockar och skällt och skyllt på varandra.
Hon är nervös för mottagandet, säger hon. Boken är mer personlig än något hon gjort förut. Förhoppningen är att den ska bli en hjälp för dess läsare under pandemin. Men inte genom att vara en fast och tydlig ledstång av fakta och visshet att hålla sig i. Tvärtom, den ska stärka oss att stå ut med ovissheten.
– Den är mitt manifest mot tvärsäkerhet. Vi måste var ödmjuka inför pandemin och verkligheten och förstå och stå ut med att det kan finnas olika prognoser samtidigt, att förutsägelser kan slå helt fel, att vi inte kan planera vår framtid, att det inte finns något slutdatum.
Det lilla viruset i sig är en utmaning av vår moderna livsstil, med planering som grundpelare och effektivitet som resultat.
– Här kommer slumpen in med ett virus som hela tiden förändras på ett sätt som vi inte kan förutse. Jag tror att vi kommer att dra stora lärdomar av det här och bli mer ödmjuka i framtiden, säger hon.
Ett barndomsminne Emma Frans berättar om i sin bok tar plats bland scillorna i Rektorsparken, där hon en sista april sitter iförd "min pappas alldeles för stora och tobaksröksgulnade studentmössa." 2020 ställdes valborg in. Även vårens valborg har redan blåsts av.
Hon spår också ett uppsving för två begrepp från sin egen professionella hemmaplan: folkhälsa och vetenskap. Just nu är vi ännu mitt i pandemin och det finns ilska och frustration, men i förlängningen kommer vi att förstå bättre hur viktig folkhälsan är och inse vikten av vetenskapen.
– Det är ändå vetenskapen som kommer att ta oss ur det här i slutändan.
Men nyhetsmässigt synkar forskning dåligt med en pågående pandemi. För medan pandemin rasar här och nu tar forskningen tid. Och att sedan nå konsensus om något inom forskningen tar ännu längre tid. De här konflikterna mellan olika samhällssfärers logik och perspektiv är en röd tråd i bokens berättelse. Flera gånger återkommer Emma Frans till de tjugotalet forskare som på DN Debatt och i andra forum i starka ordalag kritiserat den svenska coronastrategin. Tonen och självsäkerheten i deras retorik är anmärkningsvärd, tycker hon. Den har dessutom fört med sig en kometsvans av supporters vars rallarsvingar i sociala medier hårt träffat henne och andra som inte ansetts vara tillräckligt kritiska.
– Jag vill inte relativisera, vi har en överdödlighet i Sverige på grund av covid-19, men vi måste ha proportioner, säger hon och återkommer till de 14 000 barn under fem år som dör varje dag i världen.
När Emma Frans den 3 mars tar emot utmärkelsen Årets alumn vid Uppsala universitet tar rektor Eva Åkesson inte i hand. "Jag känner mig avvisad", skriver hon i sin bok men konstaterar att det egentligen är Eva Åkesson som tidigt anammat det som sen blir det nya normala.
Med boken vill Emma Frans inte spä på konflikter. I stället försöker hon förstå mekanismerna bakom dem och den polarisering som präglat debatten. Kanske kan det delvis handla om en ovana och en oförståelse för kraften i såväl nyhetsmedier som sociala medier, spekulerar hon. Och att mediernas logik är sådan att det finns en större dramaturgi i oenighet än i enighet, och därför får mycket större uppmärksamhet.
Samma dag som vi träffas publicerar Nerikes Allehanda en nyhet om att en professor slutar forska om covid-19 på grund av hat och hot. Han har enligt tidningen bland annat gjort en studie om att grundskollärare löper lägre risk att drabbas av allvarlig covid-19 än andra.
Pandemin har på ett sätt inneburit ett lugnare liv för Emma Frans, ett liv mer på hemmaplan i Uppsala med mindre stress. "Jag har kunnat gå med till skolan på morgonen, det har jag verkligen uppskattat".
Under coronaåret har diskussionen glidit allt längre från det som hon ser som sitt grunduppdrag; att förklara vad vi vet och inte vet och att ge perspektiv. I stället har vi hamnat djupare i skäll- och skylldikena. Men med vaccinen har tillfället att träda in i den roll där hon känner sig tryggast kommit tillbaka.
– Att jag började med forskningskommunikation var just på grund av det vaccinmotstånd och den desinformation som finns. Här har jag nu en uppgift att berätta om hur mycket belägg det faktiskt finns för vaccinens säkerhet och effektivitet.
Och under 2021 ska Emma Frans också ägna sig åt något hon försummat under pandemins 2021, sin roll som av regeringen utsedd demokratiambassadör.
– Jag ska syssla med folkbildning om demokrati och förklara vad skillnaden på yttrandefrihet och trakasserier är. Händelserna som gjort att forskare inte längre vågar uttala sig om pandemin har fått mig att inse att många verkar sakna kunskap om detta.