Elvistema avslutade Parksnäckans sommarscen

Kent Wennman och hans Elviskonserter i Parksnäckan har har blivit en institution i Uppsalas kulturliv och de är väldigt populära. Det var knökfullt i bänkraderna när han och bandet gick upp på scenen i den andra konserten på en vecka. Som gästartister medverkade Magnus Carlson från Weeping Willows och jazzsångerskan Victoria Tolstoy och tillsammans genomförde de en trivsam konsert i rockkungens tecken.
 
Innan konserten inleddes fick Kent Wennman av kulturnämndens ordförande Ewa Edwardsson reda på att han tilldelats detta års Gösta Knutssonpris, ett pris han får för sitt arbete med Barnens Parksommar. Även om priset inte formellt delas ut förrän på kulturnatten, var hennes hyllning en passande inledning. Hon beskrev för UNT:S utsände honom som en riktigt kulturentreprenör och han har ju onekligen många strängar på sin gitarr. Priset är synnerligen välförtjänt.
 
Det finns som bekant en mängd sångare som uppträder som "Elviskopior" och som sätter en ära i att vara så lik idolen som möjligt, vilket ofta bara blir lätt patetiskt. Kent Wennman och hans band har medvetet inte gått i den fällan utan låter musiken tala. Att Kent Wennman älskar sin Elvis är uppenbart och hans dröm är att nästa gång bjuda på ett "Elvismaraton", för det finns ju i vart fall musik så det räcker. Kent Wennman är en duktig sångare och till sin hjälp hade ett mycket bra band under kapellmästaren Arvid Nerdals, Uppsalas gospelspianist nr 1, ledning. De spelade väldigt tight och varje musiker fick utrymme för snygga och effektiva solon utan att det på något sätt blev tjatigt. De hade en otrolig spelglädje.  På scenen stod även tre sångerskor som stöttade med ett gott humör och äkta Las Vegas vibrato, allt i orginalets anda.
 
Kent Wennman varvade kända låtar som Heartbreak Hotel och Burning Love med mer, i vart fall för mig, okända sånger med fokus på sånger från plattan Elvis in person, som utkom 1969. Överhuvudtaget var det ett bra och varierat låtval. Det enda som jag hade litet svårt för var den väl salvesfulla versionen av Dixie, men å andra sidan var det ju också en sida av Elvis som väl också ska visas upp.  Publiken, som uppenbarligen varit med på den tiden när det begav sig, var hela tiden med på noterna, och Kent Wennman skapade också en väldigt god stämning med sitt chosefria och underhållande mellansnack. Vi fick bland annat reda på att förra gången bandet recenserades i UNT utnämndes de till Sveriges bästa band och även att Kent Wennman för ett tjugotal år sedan nobbat Victoria Tolstoy som sångerska i sitt då nystartade band.
 
Som extra musikalisk krydda fick vi så lyssna till två proffs och deras tolkningar av några klassiker där särskilt Magnus Carlsons version av balladen Unchained Melody grep tag i publiken, urstarkt och känsligt sjunget. Love me tender med Victoria Tolstoy var också en höjdare.  Kvällen avslutades med en rivig tolkning av Suspicious Minds och innan vi släpptes ut i den varma augustikvällen fick vi sjunga allsång i Falling in Love with you.
 
Sammanfattningsvis var det två fina timmar de bjöd på, Kent Wennman och hans band. Även om jag inte är beredd att utnämna dem till Sveriges bästa band så var de i vart fall kungar för en kväll och det är ju vackert så.