Det är kylig oktober. Torra höstlöv ligger utspridda på Valsätra IP:s gräsplan. Sirius herrar övar passningar. Sedan kör de träningsmatch. När deras tränare Kim Bergstrand spelade fotboll på elitnivå skaffade han två högskoleutbildningar – tränarlinjen på GIH och Personal, arbete och organisation.
– Studier är ett utmärkt komplement till idrotten, säger han.
Han uppmuntrar spelarna att studera eller arbeta vid sidan av och säger att Sirius lag nog har högst studiepoäng i seriesystemet, framför allt de som inte spelar på elitnivå. Det tror han delvis beror på att Uppsala är en studentstad. Men det passar inte alla att plugga, konstaterar han. Och om man till exempel spelar hockey på hög nivå är det många resdagar och svårt att studera, åtminstone på heltid.
Kim Bergstrand är hyfsat förstående om en spelare måste missa en träning på grund av en tenta eller ett obligatoriskt seminarium. Men inte om det är match eller en viktig träning, då ska fotbollen gå före.
– Man kan inte ha för stort fokus på något annat om man spelar på elitnivå. Men man behöver något att falla tillbaka på, man vet aldrig hur lång karriären blir, säger Kim Bergstrand.
Han tycker att för många tror att karriären ska vara för evigt.
En elitidrottskarriär varar i snitt 10–12 år och innebär prestation, bekräftelse och gemenskap. De som bygger hela sin identitet på idrotten har svårast att klara övergången till livet efter. Värst är det för dem som tvingats sluta ofrivilligt.
– Jag tycker att idrottsförbunden har ett ansvar att stötta elitidrottare om karriären får ett abrupt slut på grund av skada, säger Owe Stråhlman.
Han är docent i idrottsvetenskap vid Göteborgs universitet. Tillsammans med kollegan Göran Patriksson gör han enkätundersökningar och intervjuar före detta elitidrottare. De har gått tillbaka ända till OS 1952 och har över 1 000 idrottare i sin databas.
En del har inte ens gått ut gymnasiet. I penningstinna idrotter som exempelvis fotboll, hockey, tennis och golf tror en del ungdomar att de ska kunna leva resten av livet på vad de tjänar in under idrottskarriären.
– Men man kan inte sitta och rulla tummarna på en hög med pengar, säger Owe Stråhlman.
Inom lagidrotter är det minst vanligt att utbilda sig.
– Många av dem blir kvar inom idrotten som tränare eller expertkommentator i tv. Det är inget fel med det, men efter några år är man inte intressant längre.
Idrottande kvinnor utbildar sig på akademiska nivå i mycket högre grad än män, över 50 procent jämfört med 25–30 procent. Det tror Owe Stråhlman beror på att det finns mindre pengar inom damidrotten och att kvinnor som rekryteras till elitidrott oftare kommer från hem med högre socioekonomisk status.
Siriusspelaren Ian Sirelius har en högskoleexamen. Han och Karvan Ahmadi är skadade och tränar lite lätt vid sidan av de andra på Valsätra IP. 27-åriga Ian har varit skadad i tre säsonger och säger med viss vånda att han inser att idrottskarriären närmar sig slutet. Han har en kandidatexamen i ekonomisk historia och flera andra samhällsvetenskapliga ämnen, men är ändå bekymrad eftersom han inte kan se sig själv jobba inom det.
Karvan Ahmadi går fortfarande på gymnsiet och missar ganska mycket undervisning, men det verkar lugnt.
– Min mentor och jag har satt upp ett schema för att plugga ikapp. De har förståelse när man spelar på den här nivån, säger han.
Man ska inte behöva välja bort idrotten för att kunna studera på universitetet. Det säger Tom Petersson, handläggare på planeringsavdelningen på Uppsala universitet. Första oktober blev Uppsala universitet ett elitidrottsvänligt lärosäte och ska därmed förbättra möjligheterna att kombinera högre studier med elitidrott.
Enligt Tom Petersson har de redan jobbat i den riktningen under mer än ett år. Elitidrottare som studerar ska erbjudas en tid hos en studievägledare. Studenterna ska få hjälp att kommunicera med lärare och programansvariga på institutionerna, så att de slipper ta allt det själva. Men de som håller i utbildningarna är inte skyldiga att anpassa studierna.
– Riksidrottsuniversitet kan ge starka direktiv, men vi som är elitidrottsvänliga lärosäten kan inte styra vad institutionerna ska göra. Men det går att diskutera med lärarna, säger Tom Petersson.
Han vill även skapa bättre relationer med idrottsföreningarna så att fler får kunskap om att det är möjligt att kombinera studier och elitidrott.
Att Uppsala universitet är elitidrottsvänligt är inget som Siriusspelaren Karl Larson märkt av. Han och lagkompisarna lommar trötta, snytande och spottande av planen. Dagens träning är slut. De dricker vatten och tar frukt ur en gul plastback. Karl Larson och jag slår följe mot omklädningsrummet.
– Jag är nog den mest elitsatsande studenten på universitetet, säger han.
Han pluggar till civilingenjör. Om en vecka har han tenta i linjär algebra och geometri. Mycket av undervisningen sker samtidigt som fotbollsträningarna, som alla är på dagtid.
– Jag skulle behöva en kontaktperson som kan prata med lärarna och lösa när det krockar. Nu måste jag höra av mig till den enskilda läraren och be om dispens från obligatoriska laborationer och seminarier. Ofta har de ingen förståelse, säger han.
Karl Larson låter uppgiven och säger att han "sicksackar" sig fram och bara ligger efter med två tentor nu.
När fäktaren Sanne Gars skrev examensuppsats i idrottsvetenskap vid Göteborgs universitet 2014 valde hon ämnet elitidrott, utbildning och avslutning. Hon hänvisar till en studie som visar att 16 procent får anpassningssvårigheter efter avslutad idrottskarriär. Det kan yttra sig i till exempel depression, identitetskris och negativa känslor. Även Sanne Gars konstaterar att möjligheten att kombinera elitidrotten med utbildning är en viktig aspekt. Annat som underlättar övergången är andra intressen, socialt stöd och vänner utanför idrotten. Många söker sig tillbaka till sina barndomskamrater.
Något Sanne Gars efterfrågar är hjälp att planera inför framtiden. I många länder finns särskilda karriär- och stödprogram för elitidrottare. Det har saknats i Sverige, men de nya elitidrottsvänliga lärosätena och riksidrottsuniversiteten är en början.