Toscana och skärgård. Smaka på orden. Visst låter det nästan för bra för att vara sant? Men den finns där, Toscanas skärgård. Öarna i L’Arcipelago Toscano ligger utströdda långt upp längs skaftet på den italienska stövelns framsida: Elba, Pianosa, Capraia, Montecristo, Giglio, Gorgona och Giannutri.
Elbas bidrag till mänskligheten kan, på avstånd, antas vara begränsat till att ön var tillfälligt hem åt en landsförvisad Napoleon för snart 200 år sedan. För Elba och Napoleon har lyckats fastna i våra medvetanden. Toscana plus skärgård är tydligen ett betydligt flyktigare begrepp.
Före resan till Elba frågade jag vänner, bekanta och kolleger om tips. Jag fick inte ett enda. Ingen jag kände hade besökt ön, trots att det var välberesta kamrater som fick frågan.
Elba har av någon outgrundlig anledning misslyckats med marknadsföringen, i alla fall mot svenska resenärer. Tyskar, fransmän och britter hittar till ön, men inte många skandinaver.
Och ön är inte i närheten av lika turistexploaterad som de flesta andra stora medelhavsöar, trots att Elba har minst lika mycket att locka med som Mallorca, Kreta eller Sardinien. Ibland mer, visar det sig när vår segelbåt lägger ut från Porto Azurro.
En nästan tropisk grönska klär bergen bakom oss. Macchian, den täta medelhavsvegetationen, fyller varenda veck i landskapet med stenek, smultronträd, enbuskar och salvia. Över buskarna reser sig kastanjeträd, korkekar och eukalyptusträd mot en himmel som oftast är blå, det regnar sparsamt på Elba.
Ön har fler än 70 stränder, många med lenaste sand långt in i djupa vikar, andra med klippor eller grus. Alla med vatten klart som glas. Siktdjupet runt Elba, och de andra öarna i arkipelagen, imponerar.
På Elba finns små kuststäder som Porto Azzurro, Rio Marina och Marina di Campo där fiskebåtarna fortfarande är viktiga för öns ekonomi. Bergsbyar som Poggio och Marciana förför med trånga gränder, sval luft och svindlande utsikter.
Invånarna på Elba har genom generationer och årtusenden formats av fiske och gruvdrift. Redan under antiken var Elba känt för sin rikedom på järnmalm, och ön har levt gott på vad berget och havet skänkt.
Turismen har utvecklats aningen långsammare här än på andra platser. 1982 lades den sista gruvan hastigt ned och öns inkomster fick hittas på annat håll.
I dag lockar Elba med välsmakande mat och vin, precis som i Toscana, men det vilda landskapet ger också goda möjligheter till uteliv i olika former.
Ett par kilometer utanför Capoliveri bromsar vi in våra mountainbikes, lägger ned cyklarna på stigen och tittar ut över Tyrrenska havet. Rakt i syd bryter en pyramidformad ö genom soldiset, i sydväst ligger dess raka motsats. En platt historia som inte syns som mer än ett blekt streck mot horisonten.
– Montecristo, säger Maurizio Melis och pekar med hela armen mot pyramiden.
– Pianosa, följer han upp med och riktar armen mot strecket.
Så mycket mer blir inte sagt. Maurizios engelska är klart begränsad och mina kunskaper i italienska ännu sämre. Oturligt, för den här vyn kan man prata länge om.
Montecristo låter säkert bekant för de flesta. Ön användes av Alexandre Dumas i den klassiska äventyrsromanen Greven av Monte Cristo från 1844, även om ön på den tiden tillhörde Frankrike. Pianosa har faktiskt också en plats i litteraturhistorien. På den platta ön baserade Joseph Heller sin amerikanska flygskvadron i absurt roliga Moment 22 som gavs ut i början av 1960-talet.
Men Pianosa har mer än så att berätta, historier från verkliga livet fullt i klass med de fiktiva.
Ön var ett fängelse i över 140 år, först för politiska fångar, men mot slutet, ända fram till för tio år sedan, ett högsäkerhetsfängelse för Italiens mafiosos.
I dag håller båda öarna hårt på sina hemligheter. Till Pianosa, ön är numera ett obebott naturreservat, måste du åka på en organiserad tur och maximalt 250 personer om dagen får landstiga på ön. Montecristo är ännu mer svårflörtad, ön tar bara emot 1 000 besökare per år och väntetiden på ett tillstånd är i genomsnitt tre år.
Maurizio Melis jobbar som kommuntjänsteman men extraknäcker som cykelguide och har lovat att visa mountainbikeområdet på Elbas södra udde.
Ett virrvarr av grusvägar och gamla stigar löper längs bergssidorna, alltid med havet som närmsta granne. Där vi tar oss fram är det lättcyklat, underlaget är inte alltför ojämnt och höjdskillnaderna inte särskilt krävande. Men även för cyklister som vill ha större utmaningar är möjligheterna stora. Krävande downhill-leder finns för den som söker fart, adrenalin och skrubbsår.
Vi passerar ett par vandrare med lätta dagsturssäckar och spänst i stegen. Långt nedanför lyser två gula kajaker upp ett mörkblått hav, att upptäcka kusten med paddel är populärt. Dykning, klättring och fiske likaså.
Fast Elbas allra största behållning hittas nog ändå på tallrikar och i glas. Toscansk matkultur i ötappning är precis så välsmakande som det låter. Elba är exakt så komplett som en Medelhavsö kan bli, även om många missat det.
Belöningen efter cykelturen blir grillad havsabborre och ett par glas kallt vitt vin, fortfarande med havet som granne.