Ekonomi är inte religion
Och varför inte? Roosevelt räknas som en av de stora amerikanska presidenterna. Keynes anses vara den främste ekonomen efter Adam Smith. Historiska exempel är alltid intressanta. Men det gäller att förstå på vilket sätt.
Keynes bröt under 20- och 30-talen med äldre ekonomer genom att hävda att staten i lågkonjunkturer skulle sätta fart på de ekonomiska kretsloppen genom ökade utgifter och sänkta skatter. Det underskott som uppstod skulle tas tillbaka genom att staten förde motsatt politik när konjunkturen vände. Hans idéer präglade den ekonomiska politiken i hela västvärlden från andra världskriget slut fram till ca 1980 och bidrog utan tvivel till den snabba återhämtning som skedde i många länder efter 1945. Roosevelt omfattade knappast Keynes syn på konjunkturpolitiken, men prövade en rad grepp för att med statsmaktens hjälp åter sätta människor i arbete. Den enskilda faktor som fick störst betydelse var sannolikt den upprustning som krävdes för att USA skulle kunna bidra till de allierades seger i andra världskriget.
Keynes avled 1946 och ingen vet vad han skulle ha tyckt om den fortsatta ekonomiska politiken om han levt in på 50- eller 60-talet. Men det är knappast kontroversiellt i dag att konstatera att "keynesianismen" hamnade i en återvändsgränd när det visade sig att politiker, oavsett parti, inte vågade göra sig impopulära genom att dra in köpkraft i högkonjunkturer. Med tiden uppstod en skadlig kombination av inflation, ständigt stigande skatter och växande statsutgifter som beredde vägen för en reaktion. Avreglering, låga skatter, mindre välfärdspolitik och strikt kontroll av penningmängden blev lösenord för ekonomer som Friedrich Hayek och Milton Friedman och politiker som Ronald Reagan och Margaret Thatcher.
Bevisar finanskrisen nu definitivt att det ändå var Keynes som hade rätt? Eller var det tvärtom så att Keynes faktiskt hade fel och att världen, och USA:s nye president, riskerar att göra om samma misstag genom att dra felaktiga slutsatser av en akut ekonomisk kris?
Båda synsätten finns och båda lider av samma brist på perspektiv. Det intressanta med ekonomisk-politiska recept är inte bara vad de exakt har innehållit utan lika mycket vilka problem som deras anhängare har försökt lösa. Den politik som förts i många länder sedan keynesianismen kom ur modet kallas ofta för "nyliberal". Men också Keynes var liberal, både i sin allmänna ideologiska hållning och rent partipolitiskt. Han verkade i en tid när den liberala demokratin hotades till följd av den världsekonomiska depressionen och framväxande totalitära rörelser. Det gällde att "rädda kapitalismen" från dess egna destruktiva potential, men också om att rädda den liberala civilisationen från sammanbrott, för att efter kriget bygga upp den på nytt i en form som gav så stora livschanser som möjligt åt alla medborgare. Reaktionen mot Keynes fick sin kraft av att detta projekt kört fast.
Nationalekonomiska teorier får inte förvandlas till religion. De politiker som nu ska försöka få världsekonomin att fungera på nytt måste utgå från de förhållanden som råder nu, inklusive de nya kunskaper om hur marknader kan användas för att stärka välfärdspolitiken och hur politiska ingrepp kan slå fel som tillkommit sedan Keynes tid. Lärdomen från Keynes (och från politiker som Roosevelt) är inte att man ska göra exakt som de gjorde utan att man ska ha modet att pröva många olika tankespår, och inse deras begränsningar.
Så jobbar vi med nyheter