Efter curling kommer regler och gränser
Det går mode i barnuppfostran. Metoder, allt från sträng uppfostran, låt gå-stilen och det resonerande förhållningssättet avlöser varandra. Men curlandets tid är definitivt förbi. Just nu är regler och gränssättning i ropet.
För några år sedan väckte hans teser om barnuppfostran stor debatt här i Sverige.
I boken Curlingföräldrar och servicebarn: En handbok i barnuppfostran beskriver Bent Hougaard hur curlingföräldrar gör allt för att sopa rent framför sina barn så att de snabbt och smärtfritt kan ta sig fram i livet.
Men nu är det slut med curlandet.
Tidigare i höstas sände SVT den uppmärksammade dokumentären Förgrymmade ungar. Där beskrivs hur gamla uppfostringsideal kommit tillbaka som syftar till att ta tillbaka makten över barnen.
Den här trenden märks bland annat i program som brittiska Supernanny, amerikanska Nannyakuten och svenska Nannyjouren. Även i rådgivningsspalter, på föräldrakurser, bland barnexperter och till och med hos politiker märks en förändrad syn på hur bråkiga barn ska ledas in i rätt beteende. Genom gränssättning, ignorering och belöning ska konflikter undvikas och olydiga barn lyda.
Kritikerna talar om en nyauktoritär våg där barnexperter och Supernannies lär ut teser som kränker barnen. Och på Rädda Barnen anser man att uppfostringsteknikerna går ut på att beröva barnet rätten till en egen vilja och rätten att uttrycka känslor.
Vad beror det då på att föräldrakurser och Supernannyprogram fått sådan stor genomslagskraft?
- Kan det vara för att jag har rätt? Alla curlar mer eller mindre med sina barn. Men gör man det för mycket och förväxlar service med omsorg blir det en obalans som skapar konflikter, säger Bent Hougaard.
Han anser att föräldrar bör sätta upp vissa regler och vara konsekvent i användandet. Kan man inte enas i en diskussion måste man visa att det är vuxna som har kommandot.
- Om ett litet barn får bestämma när det ska sova och vad det ska äta uppstår en diskussion om precis allt, barn kan inte hela tiden stå i centrum, då blir det anarki. Ett barn vill ha sina behov uppfyllda här och nu. Upp till sexårsåldern kan ett barns hjärna inte tänka i abstrakta termer. Därför tjänar det inget till att alltid förklara och motivera sina beslut, säger han.
Bent Hougaard blev själv pappa till en flicka vid 21 års ålder. I dag är han i 60-årsåldern och har tre barnbarn.
Vad vad tyckte han var det svåraste under småbarnsåren?
- Min osäkerhet som förälder. Jag var ung och hade aldrig läst en bok om barnuppfostran. Det var tufft att vara konsekvent. Och så brottades jag ständigt med dåligt samvete.
Bent Hougaard tycker att barndomen numera blivit alltför psykologiserad. Allt barnen gör problematiseras ner till minsta beståndsdel.
- Man pratar i termer som om barn vore ett stort helvete. Det ska inte vara så gravallvarligt. Se barn som en livsupplevelse!
En som undersökt hur vuxna ser på föräldraskap är samhällsvetaren Disa Bergnéhr vid Tema Barn, Linköpings universitet. I sin avhandling talar hon om ett "intensivt föräldraskap" där föräldrar förväntas vara mycket involverade i sin barn, i allt från babysim och hockeyträning till att välja rätt dagis och skola till sina barn.
- Föräldrar har höga krav på sig själva och gör barn till ett projekt som kräver mycket energi. Då kan jag tänka mig att många tycker att de nya, lite strängare uppfostringsmetoderna är smidiga att ta till. Att förhandla med sitt barn tar tid och problemet i dag är att föräldrar har för lite tid med sina barn.
Disa Bergnéhr säger också att dagens föräldrar är mer pålästa än någonsin. Vi lever i ett reflexionssamhälle där vi har lärt oss att fundera över våra livsval och byta om det inte passar.
Föräldrar vill dessutom göra rätt och vänder ut och in på sig själva för att barnen ska ha det så bra som möjligt. Men att försöka få lyckliga barn skapar stress.
- Vi har de bästa levnadsförhållandena i världen, ändå försöker vi höja vår lyckoribba till högre nivåer. Det är lätt att barnen blir det stora problemet när vi inte når upp till idealen, säger Disa Bergnéhr.
Så jobbar vi med nyheter