Dyrbar väntan på vård

Lillie Clinell går sakta med rollatorn ut mot köket. Hon har dukat upp frukosten och väntar på att hemtjänsten ska komma så att hon kan få sin medicin. Hon får inte ta den själv längre, fast hon gärna vill. Och hon har bråkat en hel del med hemtjänsten om det.
— Jag är väldigt tacksam för den hjälp som finns, men det känns konstigt att man plötsligt inte ska få ta sin medicin själv. Det har jag gjort i 50 år och det har gått bra. Man blir nedvärderad av förståsigpåare och nedtryckt i en svår situation. Det är inte skallen det är fel på, än så länge i alla fall, det är benen, säger Lillie Clinell.
Hon tycker att de flesta vid hemtjänsten är duktiga och snälla, särskilt de som har lite erfarenhet.
— Men det är många unga människor som inte är vana och då kan det bli lite besvärligt. Och ibland blir det absurt.

Ingen prislista
Hon berättar om när hon bad en hemtjänstflicka om hjälp att få ner ett nytvättat lakan från torkstrecket i badrummet. Hon kunde inte göra det själv eftersom hon inte får höja armarna över axlarna på grund av sina hjärtproblem.
— Hon svarade att hon tyvärr inte kunde ta ner lakanet eftersom hon inte hade prislistan med sig där det stod vad det kostade. Kan du förstå det?
Lillie Clinell skrattar och skakar på huvudet.
— Man måste skratta åt absurditeterna annars blir man en gnälltant. Och det är jag inte, inte ännu.
Hade det inte hade varit för vårdkön i Uppsala hade Lillie Clinell inte behövt någon hemtjänst. Landstinget i Uppsala län bryter mot de nationella vårdgarantierna och konsekvenserna är att lidandet hos de behövande förvärras. Det är Lillie Clinell ett exempel på.
För 13 år sedan konstaterades att Lillie Clinell hade artros i höger knä. Ledbrosket var delvis förstört, men eftersom hon gick på blodförtunnande medicin ville man vänta med operation så länge som möjligt. För två år sedan blev dock knäsmärtorna så svåra att Lillie Clinell insåg att det var dags för operationen.
— Bara att få komma till röntgen tog flera månader. Slutligen genomförde de röntgen i september 2003 och då trodde jag väl att det inte skulle vara så långt kvar till operationen, säger Lillie Clinell.

Ville tidigarelägga operation
Men det dröjde ända till mars 2004 innan hon ens fick träffa sin ortopedläkare på Akademiska sjukhuset, Gregor Sisask. Av honom fick hon beskedet att operationen skulle genomföras "efter sommaren". Men efter sommaren fick hon ett skriftligt besked om att operationen skulle genomföras först i december 2004.
I september föll hon omkull utomhus då knäet vek sig bakåt. Läkaren på akuten konstaterade att ingenting var brutet, men tyckte att det var bråttom att genomföra knäoperationen eftersom varje steg var farligt.
Lillie Clinell försökte därför upprepade gånger, flera gånger om dagen i två veckor, få kontakt med sin läkare Gregor Sisask för att tidigarelägga operationen. Men han var omöjlig att nå och svarade inte ens på brev.
På morgonen den 15 november vek sig Lillie Clinells knä bakåt igen och hon föll handlöst till golvet inne i lägenheten. Den här gången gick det så illa att hon ådrog sig flera frakturer på lårbenet.

Har kostat 344 000 kronor
Lillie Clinells lårbensoperation följdes av fem veckors sjukhusvistelse och sedan daglig hjälp från hemtjänsten. Och hon har fortfarande inte fått sin knäoperation.
— Det har gått troll i allting. Hade jag fått operationen ett eller två år tidigare hade jag sannolikt inte behövt hemtjänst i dag, säger Lillie Clinell.
— Det har varit jobbigt för mig givetvis, och väldigt smärtsamt, men jag tänker också på vilket enormt slöseri det är med skattebetalarnas pengar.
Att inte operera Lillie Clinells knä har hittills kostat samhället 344 000 kronor, om man räknar samman operationskostnaderna för lårbensfrakturerna, sjukhusvistelsen och hemtjänstkostnaderna. Det är betydligt mer pengar än vad en artrosoperation skulle ha kostat.
Lillie Clinell skakar på huvudet där hon sitter vid frukostbordet. Hon har fått sin medicin upphälld i en äggkopp från den datumsorterade plastförpackningen. Kvinnan från hemtjänsten ropar ett glatt hejdå från hallen.
— Det har varit en rätt ruskig resa, säger Lillie Clinell och ler ett skevt leende. Jag glömmer ofta bort tråkigheter och minns bara de roliga sakerna. Men nu när vi pratar om det kommer jag ihåg hur illa det var. Man får väl vara tacksam för den hjälp man får och jag är inte någon gnälltant. Inte än i alla fall. Men det är klart att tålamodet tryter en smula.