Andreas Jakobsson gör sin dumpstringsrunda någon gång i veckan. Då tar han ensam, eller med dumpstringsvänner, en vända förbi ett antal matbutiker i Uppsala. Men till skillnad från vanliga kunder åker de till baksidan på butikerna. Där finns ofta containrar eller soprum, där butikens anställda slänger mat som av olika anledningar inte kan säljas. Oftast får han med sig mat för några tusenlappar varje vecka.
I lördags natt var han ute på sin vanliga runda, och gjorde ett riktigt lyxfynd:
– Största grejen var ju 18 bukar kalixlöjrom. De kostar typ 180 kronor styck om man köper dem på nätet. Så det var värt över 3 000 kronor.
Har du fyndat löjrom så förr?
– Nej det brukar jag inte göra. Har hittat löjrom tidigare, men då har det varit amerikansk. Jag blir sällan upphetsad över fynd. Men den här gången så började hjärtat bulta rejält när jag såg de där.
Har ni käkat upp allt redan?
– Nej, en har vi ätit, de andra har vi faktiskt fryst in. De har passerat datum så klart. Men när saker är frysta händer ingenting. Alla bakterieprocesser står stilla. Det som kan hända är att de tappar smak. Feta varor kan så klart härskna. Men det gör ju inte löjrom. Saker håller ju förstås inte hur länge som helst, inte över ett år då smakar det inte så gott.
Smakade det bra?
– Ja absolut, det var inget fel på den alls, jag var på krogen Sjömagsainet i Göteborg när jag var nere på bokmöässan senast, då åt vi också kalixlöjrom, den här smakde lika bra som den.
Det är kanske inte lika lyxigt jämnt?
– Nej så klart inte. Men det är lite roligt i januari, som ju brukar vara en snål månad för de flesta efter jul och nyår. Då hittar jag ofta hummer och löjrom. Käka hummer en tisdag är ju inte vad folk brukar göra i januari. (Skratt!)
Vad är annars det lyxigaste du hittat?
– Ja, det är lite svårt att säga. Hummer som sagt. En gång hittade vi 19 flaskor jättefin olivolja, det var ett riktigt bra fynd. Fina ostar och sånt slängs otroligt mycket. Dessertostar och mögelostar finns ofta. En gång hittade jag en 4,2 kilos Gruyereostbit. Det var ett fynd. Men det blir nästan jobbigt ibland när man hittar jättefina grejer. "Vad ska jag hitta på med allt det här nu?".
Vilka är de vanligaste fynden?
– Saker man alltid hittar är frukt och grönsaker. Bananer äpplen, tomater och protatis och sådant. Det mesta är jättebra. Bananer till exempel sorteras och rensas ut när de kommer till affärern, är det en brun slängs hela klasen. Kött och korv hittar jag ofta.
Finns det något som du måste gå och köpa?
– Nu var det länge sedan jag hittade olivolja, kan få köpa något sådant ibland. Torrvaror är det också mer sällan man hittar. Toapapper får jag oftast köpa. Det hittar man sällan, det är om de skär upp kartonger och råkar göra ett snitt i påsen, då slängs de.
Skulle du klara att bara leva på det du hittar?
– Jag testade att bara leva på det jag hittade när jag skrev min bok ”Svinnlandet”, men man får avstå en del man egentligen vill ha. Men det är inga problem att få ihop mat så att man kan äta gott.
Var hittar du all mat?
– Hos affärer och grossister, i deras soprum och containrar. Men jag är alltid noga med att inte berätta om vilka de specifika affärerna är. Så de inte börjar låsa in sina saker.
Har du blivit påkommen någon gång?
– Ja, en gång kom polisen. Det var lite roligt. Vi hade plockat ut mycket mat ur en container. De undrade vad vi höll på med. Vi förklarade vad vi gjorde, och så såg de all mat som låg där, det var mat för flera tusen. Först blev de jätteupprörda, men inte på oss utan på butiken. "Har de slängt allt det här?!”. Sedan sa de att de inte riktigt visste vad som gällde och att de måste kolla med vakthavande befäl. Han tyckte som oss: "kör på, det är bra att ni gör det här". Och så åkte de iväg.
Har du fått mycket uppmärksamhet efter boken du gav ut 2015?
– Jättemycket. Jag har varit med i flera tv-program och gett minst 30-40 intervjuer med tidningar. Jag lever nästan helt på att hålla föredrag om dumpstring nu.
I september släpper Andreas Jakobsson en skönlitterär bok.
– Det blir en novellsamling, om männskor som står lite utanför normen i samhället.