Dublin dansar och ler

Dublin brukar beskrivas som en storstad med småstadskänsla. Den trögflytande mörka ölens hemstad. En av världens vänligaste huvudstäder.
Och det där om vänligheten känns inte bara som snack. Eller kanske är det just det som det är; småprat, snack, några artiga ord. På bussen från flygplatsen börjar jag konversera med en äldre herre om väder och vind, öl och whisky. På puben slår jag mig i slang med den som råkar stå bredvid och får ett bra restaurangtips och på lunchen pratar jag med servitrisen om alltifrån stadens grönskande parker till hyresnivåerna.
Sant är också att Dublin inte känns som en storstad trots sina 1,2 miljoner invånare. Här blir man inte omsprungen i t-banan, för det finns ingen t-bana. Man promenerar genom stadskärnans stenlagda gator och slinker så in på en pub för att äta irish stew, en irländsk gryta som serveras i en löjligt stor portion. Så blir man sittande mycket längre än vad man tänkt sig.

Sedan var det ju det där med ölen. Tillsammans med tjecker och tyskar dricker irländarna mest öl per invånare i världen (enligt statistik från 2006). En pint hör liksom till både lunch och middag, och en av Dublins absolut största stoltheter är Guinnessbryggeriet.
Det bidrog säkert också till att Dublin fick rykte som en av Europas bästa partystäder i mitten av nittiotalet. Då var alkoholen billig, det var lätt att få jobb och lönerna var bra. Dublin fick Europas yngsta befolkning i och med alla gästarbetande 20-25-åringar. De valde Dublin före London för att den irländska accenten är gulligare, staden behändigare och partylivet mer koncentrerat.
Visst har Dublin fortfarande många unga gästarbetande. Men lågkonjunkturen har gjort att det nu blivit betydligt svårare att få jobb. Den keltiska tigern är inte lika vilt rytande som förr. Det är rea i klädbutikerna. Färre byggkranar reser sig mot den molntunga himlen än för några år sedan.

Men vissa saker är sig lika: Dublinborna är fortfarande bra på att dricka öl. Och gatumusikanterna står precis som alltid i stadsdelen Temple Bar. En ständigt pågående underhållning som man blir en del av bara genom att vara där. Här är gatorna smala och stenlagda, husen är gängliga med fasader av tegel och puts och pubarna och kaféerna ligger sida vid sida. Däremellan klädbutiker och skivaffärer.
Det är när jag letar mig fram till en av dessa skivaffärer som jag plötsligt hamnar framför en vägg med texten Wall of fame och porträtt på irländska musiker. Den visar sig sitta på Temple Bar Music Centre. Utanför huvudingången står Oona White och röker, svarthårig med tvärt avklippt lugg. Hon är produktionsledare, och har hand om bokningar av band till scenen. Hon är dessutom sångerska i ett rockabillyband och dj.
Hennes kontor visar sig ligga bakom den gigantiska bilden av U2-sångaren Bono. Men hon vill hellre visa oss scenen och inspelningsstudiorna. Så går vi upp för en smal trappa och möts av en tänd skylt med texten Quiet please - recording.
- Det är inte många irländare som lyssnar på irländsk folkmusik till vardags. Men visst har den traditionella musiken haft stort inflytande även på annan irländsk musik. Man kan absolut höra spår av den irländska folkmusiken i många band. Och Dublin är utan tvekan Irlands musikaliska centrum, säger Oona.

Dublins turistbyrå har skickligt slagit mynt av musikintresset bland de turister som kommer hit. På flera platser i staden hänger skyltar med texten Rock'n Stroll Tour. Där har någon känd artist gjort någonting någon gång. Och det finns många skyltar för det finns många kända artister. Från sextiotalets Dubliners som tog den irländska folkmusiken ut i världen. Via The Pogues till U2, Sinéad O'Connor, Enya, The Corrs, Boyzone och Westlife. Irland är dessutom det land som genom tiderna varit allra mest framgångsrikt av alla länder i Eurovisionsschlagerfestivalen med vinst sju gånger.
En av skyltarna hänger på fasaden till Windmill Lane Studios. Här låg U2:s huvudsakliga inspelningsplats under åttiotalet. Här spelade de in bland annat October och War, en stor del av The Joshua Tree och delar av Achtung Baby. Numera huserar ett filmbolag i tegelbyggnaden och bolaget har anställt en vakt för att de anställda ska få arbetsro.
- Det här är privat mark. Ni har ingen anledning att vistas här.
Han mjuknar efter ett tag och berättar att han stoppar minst tio personer om dagen som kommer för att få en skymt av idolernas vardag under åttiotalet. Fansen har klottrat hela gatan full av hyllningar. You are the soundtrack of my life, och Thank you U2. Lägenhetshuset mitt emot har fått sig en och annan dusch också, och sprejburkar ligger slängda i en gränd.

Sedan nittiotalets mitt är det inte bara musikintresserade, utan även dansintresserade som börjat söka sig till Dublin för inspiration. Anledningen: Riverdance förstås.
Gruppen Riverdance slog igenom vid Eurovisionsschlagerfestivalen 1994 med en variant av irländsk folkdans. Det numera världsberömda danskompaniet har vid det här laget fyllt arenor i 32 länder, med ungefär 10?000 shower.

På en skylt utanför Arlington Hotel utlovas riverdance. Celtic Rhythm Dancers ska uppträda. Jag slinker in och tar ett bord. Snart intas scenen av en kille i vit skjorta och tre tjejer i broderade korta klänningar i rött och blått. Överkropparna är märkligt stilla medan fötterna rör sig som trumpinnar i en jig. Man blir svettig bara av att titta på de omväxlande höga sparkarna och ballerinastegen på tå. Det svarta scengolvet är gropigt av det hårda stampandet, och svajar under dansarnas hopp.
Flera av gruppens medlemmar har turnerat med gruppen Riverdance, visar det sig när jag träffar dem bakom scenen. Sminket sitter kvar, trots att det droppar från hakan, och pannorna skimrar av svett.
Aisling McVeigh berättar att de uppträder på Arlington flera gånger i veckan, men också på bröllop och andra tillställningar. Jag får en närmare titt på hennes svarta dansskor. Ovansidans läder är mjukt av slitage, medan klackarna är stenhårda.

De pratar om olika dansstilar, jig och reel, vilket är ord jag nu börjar känna igen. Begreppen återkommer även när jag följer med på en musical pub crawl, där pubrunda med introduktion till irländsk folkmusik utlovas.
Kvällen ska avslutas med allsång. Det får jag veta redan från början, vilket gör stämningen lite fnissig. Jag börjar en trappa upp på Oliver St John Gogartys pub. Den gula som ligger på Fleet Street, i Temple Bar. I publiken finns amerikaner, italienare, ett par danskar och så jag från Sverige.
Desmond Cahalan och Tomas O'Briain visar instrument och pratar musikhistoria. Men mest av allt spelar de förstås. Tonerna svirrar och fyller rummet. Och den obesvarade kärleken som låten handlar om blir så mycket vackrare när texten är på iriska istället för engelska.
Efter ett kort stopp på puben Ha'penny Bridge Inn hamnar jag på Brannigan's, där sofforna är klädda med grön galon och fönsterglasen är färgade. Amerikanskan med rosett i håret vickar rytmiskt på tån. Mannen i keps håller takten med en hand på låret.

Ju senare kvällen blir desto mer uppsluppen blir stämningen. Det skålas, stampas i golvet och applåderas. När det väl är dags för allsång går det inte alls trögt. Sällskapets tio amerikaner sjunger »Take me to the ballgame« som handlar om att se på baseboll och äta jordnötter, jag och fotografen sjunger »Helan går«. Sedan sjunger vi alla »Happy birthday to you« för 21-åriga Jennie från New Mexico.
Natten har sänkt sig över Dublin och klockan har slagit sent. Men ingen är redo att gå hem ännu. För en glad melodislinga spritter ihärdigt vidare, och det finns ännu öl kvar i glaset.
Musikerna fortsätter. Bara lite till.

Dublin dansar och ler

Melankolisk och munter på samma gång - den irländska folkmusiken är ständigt soundtrack. Lägg till skummande öl, regntung himmel och otaliga pubar så har du ett veckoslut i Dublin.