-Det var en hemsk känsla att vänta på beskedet. Min mamma kollade och sa att jag kom med. Jag blev så himla glad och all oro släppte, det är den bästa känslan i världen, säger Michelle Yucel om att ha blivit uttagen i JVM-truppen.
Hon är uppvuxen i Sigtuna och inledde sin ishockeykarriär i sjuårsåldern i Wings pojkar 95. Att det inte fanns några andra tjejer i laget stoppade inte Michelle, men hon säger att det ibland kunde kännas lite ensamt.
-Jag var lite utanför och när man var liten var killarna lite omogna. Jag bytte om i ett eget omklädningsrum. Jag var en i gänget men ändå inte.
En förbättring kom när laget fick en ny tränare som föreslog att Michelle skulle byta om i samma omklädningsrum som grabbarna. Hon började med det och hade själv inga problem med omställningen.
-Killarna vande sig till slut, men från början var det snarare de som tyckte att det var lite jobbigt.
Michelle spelade med killarna i Wings 95:or fram till förra säsongen. Hon hade då spelat en del tjejcuper och i distrikslag vilket fick upp hennes ögon för hur roligt och annorlunda det var att spela i ett rent tjejlag. Hon tog därför klivet över till AIK:s damer, som spelar i Riksserien, men det äventyret blev inte alls som hon väntat sig.
-Jag vet inte vad problemet var, men jag tror att det gick lite för fort. Det var en omställning och jag var nog inte riktigt mogen, hade inte tänkt igenom vad jag ville göra. Jag blev lite för ivrig att börja spela med tjejer.
Efter halva säsongen tröttnade Michelle Yucel på att spela i AIK och bytte tillbaka till Wings igen. I somras tog hon sig tid att fundera över sin fortsatta ishockeykarriär och hon valde till slut att spela med Segeltorps damer i Riksserien, ett beslut som hon inte fått anledning att ångra.
-Jag trivs bra i laget, min tränare har förtroende för mig och mina lagkompisar stöttar mig. Det är helt annorlunda från när jag spelade i AIK. Jag trodde att jag tränade hårt tidigare, men nu vet jag vad jag vill och hur jag ska nå dit, säger hon och fortsätter:
-Jag vill gå på college i USA eller Kanada och spela hockey där. Jag vill spela i damkronorna och bli så bra jag kan. Jag vill representera Sverige och vara med på VM och OS. Det är stora drömmar, men om jag kämpar tillräckligt hårt är det inte omöjligt.
Michelle Yucel går på ishockeygymnasium i Huddinge, där hon tränas av landslagsveteranen och lagkamraten Erika Holst. För att hinna till skolan i tid kliver Michelle Yucel upp vid halv sex på morgonen och sedan rullar dagen på med studier. Efter skolan är det dags för träning, men eftersom hon inte hinner hem innan passet drar igång brukar hon stanna i ishallen. Läxläsningen under den tiden fungerar sådär tycker Michelle själv - istället brukar hon försöka ta igen lite förlorad sömn genom att ta en eftermiddagslur.
-Vi har en massagebänk i omklädningsrummet som jag lånar och jag har tagit dit en kudde och en filt. Det är en tjej till i laget som bor långt borta så vi får turas om med bänken.
Hon tränar med laget sex gånger i veckan och har dessutom två träningspass i veckan på gymnasiet. Det blir inte mycket ledighet, men Michelle trivs med sin tillvaro.
-Ibland undrar jag hur det kunde ha varit om jag valt att göra andra saker, men jag vet varför jag tränar så mycket. När man vinner en match så är det värt den tid man lägger ner. Eller när man kommer med i JVM-truppen - då är det verkligen värt det.