Drömmer om Elsa
Hon fick aldrig något svar.
I juni 1945 födde hon hans son, Lars-Göran.
Avskedsbrevet till Elsa, som Anatolij bad någon i hamnen i Gävle att posta 10 oktober 1944, kom aldrig fram.
- Nej. Han försvann för mig i en av de där bussarna som hämtade dem i Björsjö, säger Elsa, i dag 74 år.
Det skulle dröja innan hon fick besked om Anatolij Emets öde.
Några veckor före jul 1992 spårades Elsa av svensk polis sedan Anatolijs halvbror, den 16 år yngre museichefen Vladimir Emets, i samband med ett svenskt besök i Ukraina tidigare samma år bett några svenska vänner att försöka finna henne.
En söndagskväll stod en svensk polis med snö på kragen i Elsas kök. Hon och hennes make Helmer Svensson häpnade över upplysningarna.
- Lever Anatolij? utropade jag. För min sons skull insåg jag att jag måste kontakta honom.
Anatolij på besök
En tid senare fick Elsa ett brev från Anatolij, förmedlat av en svensk vän och översatt till svenska.
Hennes svarsbrev nådde Anatolij en morgon i april 1992 då han tillsammans med hustrun Matrjona återvände hem från kyrkan där de invigt påsken.
Året därpå kom Anatolij på besök till Laggbyn.
- Han var sig lik. Envis, utåtriktad, mån om sitt yttre. Hans minne var det inget fel på. Han såg exempelvis genast att en mindre timrad byggnad på gården nu saknades.
När UNT besöker Elsa Svensson i Laggbyn anländer ett översatt brev från Anatolij.
Vi berättar för henne att han sagt oss hur han ofta drömmer på natten att han flyger över Sverige och söker Elsas hus. Hur han i drömmen flyger fram till hennes fönster där det lyser, men han ser ingen i rummet. Han vaknar av sitt eget rop på henne.
Ibland förvrids drömmen till en mardröm. Han springer från arbetslägret med uppbådet efter sig.
Trodde han var död
- Nu vet jag vilket helvete han har haft. Tiden ändrar på mycket. Mina känslor för honom när jag var 19 år finns inte kvar längre. Men han är min sons far.
Lars-Göran Svensson är i dag 54 år.
Hur upplevde han mötet med fadern?
Först som vuxen, säger han, började han på allvar att fundera över vad som hade hänt honom.
- Jag trodde att han var död. Det talades om att allihop skjutits då de kom tillbaka till Sovjet, säger han.
- Det känns bara bra att vi fått träffas. Jag har också besökt honom i Ukraina. Men att hämta in allt som gått förlorat under 50 år går inte.
Lars-Göran Svensson har fastnat särskilt för några uppgifter i sin fars berättelser från det förflutna:
- När de slutligen kom över på svenska sidan sedan de rymt från tyskarna i Norge hade de alldeles nött ut skorna. Och när Gustaf V jagade här i Abborrtjärn hösten 1943, skänkte kungens jaktlag en älg till lägret.
Som i de andra "rysslägren" i Bergslagen var de cirka 150 internerade i Abborrtjärn från olika Sovjetrepubliker. Lägret upprättades i maj 1943 sedan det blivit för trångt i Baggå.
"Brunhatten"
- Här fanns ingen svensk lägerledning, men ibland kom någon karl från Baggå hit och inspekterade. De skötte sig själva under ledning av några av sina egna, säger Elsa.
Det fanns två tomma arrendegårdar och ett torp i närheten av lägret. Där inkvarterades en svensk vägmästare (internerna fällde timmer för att röja för ett vägbygge genom skogen), en instruktör för skogsarbetena och några medhjälpare till honom, samt den kvinnliga kökspersonalen.
Elsa vikarierade i lägerköket en månad sommaren 1944. Bland de unga internerna fanns Anatolij Emets, den där "snygge med brunhatten", som Elsa och hennes väninnor träffat på danserna i Björsjö och Snöån.
En dag uppvaktade Anatolij henne med ett stort fång tulpaner genom ett av fönstren till lägerköket.
Fester i lägret
- Var han hade plockat dem någonstans fick jag aldrig veta. Däremot berättade han mycket om sig själv, sin familj och om Ukraina.
Man träffades i vägskälen på kvällarna. Bygdens flickor var ivriga att lära sig ryska, och kavaljererna svenska. Ibland ordnade internerna fester i lägermatsalen. Alla i bygden var välkomna. Man dansade till dragspel. Ryssarna var omtyckta av bygdens folk.
- De var vänliga och hjälpsamma nästan allihop. När de gick på vägarna häromkring sjöng de ofta högt och vackert i stämmor.
Beskedet om att de skulle resa hem kom plötsligt, ungefär ett par veckor innan. Det var många som vill ta adjö utanför affären i Björsjö, däribland tiotals gråtande unga kvinnor.
- Min farbror var också väldigt ledsen när de for. Nu skulle han inte få höra skönsången mer, beklagade han sig, säger Elsa Svensson.
Så jobbar vi med nyheter