I gårdagens UNT skrev Björn Fjæstad om nya opinionssiffror apropå svenska folkets inställning till det nordiska samarbetet. Det är knappast förvånande att det i grunden finns ett robust folkligt stöd. Vad som däremot är ganska sensationellt är entusiasmen inför tanken på en nordisk förbundsstat. Fyra av tio säger sig vara positiva till idén.
Det är SACO:s samhällspolitiske chef, Gunnar Wetterberg, som står bakom förslaget. Han föreställer sig en återupplivad Kalmarunion. Likt förbundsrepubliken Tyskland skulle Norden enas om en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Vi skulle tala med en röst i världen. Samtidigt skulle medlemsstaterna på övriga områden – i så stor utsträckning som möjligt – behålla sitt självstyre.
Det främsta argumentet för Kalmarunionen version 2.0 är att ett samgående skulle ge oss större tyngd. Ett enat Norden har större möjligheter att kräva en plats vid förhandlingsborden när supermakterna träffas.
Det är alltid vanskligt att skapa nya överstatliga organisationsformer. Det är inte givet att väljarna är med på noterna. Trots idoga försök att frammana paneuropeisk glöd är det folkliga engagemanget för EU ganska svalt.
I Norden förhåller det sig på sätt och vis tvärtom. Det finns starka känslor av samhörighet men ett tandlöst politiskt överbygge. Nordiska ministerrådet brukar sällan orsaka några större rubriker. Snarare är det frågan om ett forum för våra toppolitiker att träffas. Trevligt samkväm i glada vänners lag, knappast något mer.
Frågan är om inte det räcker så. I stället för att flytta de nordiska utrikesdepartementen till Kalmar borde vi bygga vidare på det som redan fungerar.
Därmed inte sagt att det inte finns utrymme för förbättringar. Bland annat kan man fundera över hur det är ställt med toleransen för nordiska språkvarianter. Min upplevelse är att tålamodet allt som oftast tryter. Det är knappt så att skåningarna klarar sig undan att textas i svenska tv-kanaler. Svenskar och danskar tar slentrianmässigt till engelska för att kommunicera.
Det är synd. Vi borde visa varandra den respekten att i alla fall försöka. Till och med den mest grötiga danska blir begriplig med lite god vilja.