Det är erfarenheter som Iris Denstedt Stigzelius, Fati Safaei och Katarina von Arronet har. De har jobbat länge inom äldrevården och konstaterar att det finns en ensamhet hos äldre. De ser att vissa äldre blir ensamma och speciellt de som har söner.
– Även om kvinnor fortfarande är mer engagerade i omvårdanden har de, precis som männen, fullt upp med arbete, de hinner inte och får dåligt samvete, säger Ingrid Denstedt Stigzelius, distriktsläkare på Knivsta vårdcentral.
Hon vill lyfta männen och sporra dem till att göra mer saker med sina gamla föräldrar och menar att det inte behöver vara så komplicerat. Hon menar att sönerna kan ha minst lika starka känslor för sina föräldrar men de vet inte alltid hur de ska hantera dem och vad de kan göra. Det handlar inte om obetald vård, utan mer om att vårda relationen.
– Guldkanten på tillvaron när man blir gammal kan vara något så enkelt som kvalitetstid med de vuxna barnen. Det behövs väldigt lite för att föräldrar inte ska känna sig ensamma och bortglömda på ålderns höst, säger Iris Denstedt Stigzelius.
Katarina von Arronet, sjuksköterska på Knivstas trygghetsboende, poängterar att anhöriga har en gemensam historia och gemensamma minnen som ingen professionell kan ersätta. På äldre dar får minnen en annan betydelse. Samhället kan ta över vården men inte det känslomässiga behovet av att bli sedd. Att visa engagemang och att man bryr sig kan vara så enkla saker som att komma på fika, ta med barnbarnen på besök, ringa, följa med på läkarbesök, se till att ens förälder har det mysigt och ombonat hemma. Det kan vara den där sociala injektionen som förgyller en gammal människas vardag.
Anhöriga med utländsk bakgrund känner oftare ett stort ansvar för sina äldre familjemedlemmar och vill inte använda sig av den svenska äldreomsorgen och hemtjänsten. Det här visar studier från Nationellt kompetenscentrum för anhöriga. Vård inom familjen ses som den bästa och man skickar till och med föräldrarna till släktingar utomlands om ingen kan vårda dem i Sverige.
Sjuksköterskan Fati Safaei, som kommer från Iran, tycker att omsorgen om äldre håller hög kvalitet och Sverige ligger före många andra länder där äldrevården inte är lika utvecklad. Det här påverkar naturligtvis graden av omsorgstagande från den egna familjen. Att anlita offentlig vård är inte att tänka på i många andra länder.
– I mitt hemland håller synen på anhörigvård dock på att förändras. Även där har vuxna döttrar svårt att hinna med sina gamla föräldrar eftersom många yrkesarbetar, säger Fati Safaei.
Om man bor långt ifrån varandra är det inte så lätt att hålla kontakten. Vad gör man då?
– Man kan flytta sin förälder närmare där man bor. Och man kan dela upp ansvaret om man har syskon, säger Iris Denstedt Stigzelius.
Relationen mellan föräldrar och barn kanske aldrig har varit nära och kärleksfull. Det kan vara många skäl till att kontakten inte funnits. Då är det förstås svårare att reparera den i sista minuten. Men det är aldrig försent, menar Iris Denstedt Stigzelius. Det lilla man gör är ändå värdefullt och viktigt.