Det är ett initiativ som började i kyrkor i Finland. När medarbetare inom Svenska kyrkan nyligen hörde av sig till domprost Annica Anderbrant tänkte hon att det kunde vara en bra idé även för Uppsala domkyrka.
– Med tanke på att vad Uppsala domkyrka gör också är viktigt för andra kyrkor i landet tänkte jag att det kunde vara ett initiativ på fler ställen, berättar Annica Anderbrant.
Hon tog då kontaktmed ärkebiskop Antje Jackelén som också tyckte att det var en bra idé. Tillsammans skrev de ett brev som de sedan skickade ut till bland annat medier som en förklaring till klockringningarna.
– Många människor känner en stark förtvivlan och vanmakt över det som händer i världen. Vi ser förfärliga bilder på tv och tappar nästan tron på mänskligheten. Vi känner att vi kan lyfta den känslan genom bönen.
Annica Anderbrant förklarar att kyrkklockorna har en gammal tradition av att ringa i tider av krig och som en varningsklocka, samt som det mer vanliga syftet: att samla till gudstjänst. Hon ser det som en symbolisk ringning för fred när kyrkan inte kan delta aktivt, utan visar istället sin solidaritet genom detta.
– Det är ett skapande av medvetenhet. Svenska kyrkan gör mycket annat och deltar i hjälparbete i flyktingläger genom organisationer. Att nu också använda en av våra starkaste symboler, kyrkklockan, visar att vi protesterar mot det hemska som händer.
Även på lokal nivå bedriver Svenska kyrkan hjälparbete genom att anordna språkcafé och sätta upp mötesplatser för de stora skaror av människor som har flytt från kriget.
– Många människor känner en stor oro och har ångest för hur det ska bli i världen. Genom våra predikningar och böner vill vi ge hopp, vi tror inte att det är kört. Det finns alltid en möjlighet till fred, även om den är svår att se. Detta är vårt sätt att påminna om hoppet, säger Annica Anderbrant.