Dom kallar oss raggare

På lördag intar raggaråken stan under den årliga American Car Show. Vi gav oss ut i amerikanarnas förlovade land för att hitta Uppsalaraggarna anno 2008.

Fyristorg även kallat Raggartorget har länge varit  ett tillhåll för Uppsalas Raggare.

Fyristorg även kallat Raggartorget har länge varit ett tillhåll för Uppsalas Raggare.

Foto: Tor Johnsson

Uppsala2008-08-10 00:00
Lagom sent, lite efter alla andra, glider en kortege med tre raggarbilar in på scenen. Solskenet studsar mot lack och krom, det perfekta strålkastarljuset. Och publiken är redan på plats. Det är tisdagsträff vid Ulva kvarn utanför Uppsala - ett sommarevenemang som lockar bilälskare att visa upp sitt eget fordon och kolla på andras. Veteranbilar och raggarbilar står navkapsel mot navkapsel i täta rader och stolta ägare står bredvid och pratar motorer, lackning och årsmodeller med förbipasserande.
De nyanlända åker långsamt genom raderna av bilar och betraktare med en stor öppen och röd amerikanare i täten. Armbågen vilande på bildörren, bakom solglasögonen ansiktsuttrycket hos någon som trivs med uppmärksamheten. Höjer en loj hand till hälsning, nickar igenkännande till höger och vänster.
- Man hälsar på alla som sitter i en jänkare, så är det var man än åker. Fast här känner man ju de flesta också, förklarar Johan Agelind när han hoppat ur sin öppna röda bil tillsammans med Linn Andrén.

Strax ansluter Patrik Lindgren och Rebecca Ahlqvist som åkt i bilen bakom. Egentligen har de alla egna bilar men ska man ut och åka vill man inte vara ensam i bilen, då försvinner lite av tjusningen. Att glida runt i bilen, eller cruisa, är en stor del av raggarlivet, berättar de. Vinterhalvåret ägnas mer åt fester på olika klubbar och åt att fixa bilen inför sommaren. När våren väl kommer börjar högsäsongen: då är det olika träffar runt om i hela landet, varenda helg från maj till september, och träffarna består ofta av både utställning och cruising. Mellan träffarna går det bra att åka lite planlöst eller att träffas på den traditionella mötesplatsen Fyristorg i Uppsala, "raggartorget".
- Särskilt på våren när man har suttit inne och längtat hela vintern. Då är man snabb till Fyristorg och sen står man envist där och huttrar, säger Linn Andrén.

Men det här att cruisa runt runt med bensinslukande jättebilar rimmar väl lite illa med de omdiskuterade miljöproblemen?
- Jag tycker inte det, vi åker inga långa vändor utan man kryper mer fram. Dessutom åker vi aldrig ensamma i bilarna, oftast är man fyra stycken eller fler, säger Linn Andrén.
Linn Andrén blev raggarbiten av slumpen. Uppväxt i Norrland hade hon alltid skrattat och kanske himlat lite åt byns raggare. Förknippat dem med Ronny & Ragge och att "åka runt på stan och visa rumpan hela tiden" ("HATAR Ronny och Ragge, de har ju inget alls med raggare att göra, de åker ju FORD" kvider Johan Agelind och Patrik Lindgren i kör när de fiktiva raggarna kommer på tal.). Men i Uppsala kom det där bananskalet: man träffar nån som känner nån. Hon började hänga med raggarna på Motorgården och på den vägen är det.
- Jag har umgåtts med folk i många olika sammanhang och gäng och jag har aldrig trivts bättre. Gemenskapen är otrolig, och alla är accepterade oavsett bakgrund och ålder, säger Linn Andrén.
Bilintresset växte fram med umgänget och i dag äger hon sin drömbil - en Impala 66. Många andra hyllar i första hand femtiotalets amerikanare, men Linn Andrén föredrar sextiotalarna. Det är linjerna som gör det.
- De är lite kantigare och inte lika bulliga, förklarar hon.
På frågan om man inte är lite ensam som tjej bland biltokiga raggare ler Linn Andrén ett lite överseende leende som skvallrar om att hon fått frågan förr. För "raggarbrudar" visar sig inte bara vara medsläpade flickvänner eller passiva medåkare.
- Det där är en fördom. Det höjs alltid ett och ett annat ögonbryn när man är tjej och kör raggarbil men för oss som är aktiva är det inget konstigt. Vi är många tjejer som är med och är bilintresserade, säger hon.

Gång på gång återkommer hon till den välkomnande gemenskapen i raggargäng och det är en utläggning vi hör från flera vi pratar med under kvällen. Raggare tar alltid hand om varandra, säger Mikael "Julle" Juhlin som är på Ulva i dag för att för första gången visa upp sin nyrenoverade ögonsten, en Buscayne 58. Hans första kontakt med raggarkulturen var när han som 15-åring träffade sin fru.
- Hennes brorsor var i raggarsvängen. Då öppnades ögonen för amerikanska bilar och så upptäckte man att raggarna inte alls var farliga och läskiga utan riktigt schysta. Det står jag för fortfarande, jag skulle mycket hellre se mina döttrar åka i väg med ett gäng raggare än med några sådana där brattare eller vad det heter, säger han bestämt (och menar nog "brats").
Men kalla sig raggare? Njae... Det värjer han sig lite mot.
- Det förknippas ju sen gammalt med sprit och festande och det håller man inte på med längre. Men visst, man kör ju ett raggaråk och åker på raggarträffar. Skillnaden är att nu handlar det mer om själva bilarna, säger han och återgår till att berätta om bilen.
Detaljerna går rookien förbi, men röd och välputsad är den. Över sätena vilar en pläd med mönster av amerikanska flaggan och i backspegeln hänger luddiga tärningar och väldoftande wunderbaums. Klassiska raggarattribut eller hur? Jo - det hör ju till, är lite kul.

Tomas Lindberg från Vendel som står en bit därifrån håller med om att bilen har hamnat mer och mer i fokus med åldern. Festandet och att knöka in så mycket folk i bilen som möjligt går bort.
- Aldrig mer än tre fram och tre bak nu för tiden. Och det ska till en väldigt bra chaufför om jag ska släppa ratten från mig, man är för rädd om bilen. Ut och rulla litegrann, det är det fina.
Han har varit i raggarsvängen i 35 år. För hans del upptäckte han musiken innan han föll för bilarna. Men då föll han ordentligt.
- Det är formerna. Skönheten, säger han och tecknar en bullig femtiotalares mjuka former med händerna.
Liksom mc-entusiasterna har raggarna organiserats i föreningar och i våra trakter finns flera stycken. Föreningen V8 Cruisers Uppsala bildades för sex år sedan och i dag på Ulva känns de igen på T-shirtar med klubbtryck. Man har ju hört talas om rivaliserande mc-gäng, gäller det samma här?
- Nej nej nej, vi har ju alla bilintresset. Då håller man ihop. Men alla kan inte samlas på en och samma ställe. Sedan är vi kanske lite mer för själva bilarna, i en del andra föreningar festas det mer, säger Peter Eklund från V8 Cruisers Uppsala.
Han rycker lite på axlarna åt våra envisa frågor om raggarkulturen, pratar hellre om bilarna. Bilar kan han prata om hur länge som helst, spelar det någon roll vad man kallar sig? Johan Agelind är president i föreningen Honky Tonk i Uppsala som grundades 1976, själv är han medlem sedan över tjugo år tillbaka. Han drar sig inte för att kalla sig raggare, men håller med om att etiketten är lite suddig.
- Det finns flera kategorier i de här sammanhangen. Hotrods, rockabilly, custom... Vi är väl mest att kategorisera som vanliga raggare. Fast jag är lite hårdrockare också, lyssnar mycket på sån musik. Men mest raggare. Gränserna är inte lika skarpa längre - nu lyssnar en del till och med på punk i raggaråken - det hade aldrig hänt förr, funderar Johan Agelind.
Raggarrörelsen har ändrat sig med tiden berättar han, blivit lugnare och är inte en ungdomsgrej på samma sätt som förr. Den yngsta i föreningen är 12 år, den äldsta uppåt 60. Återväxten är god och intresset bara växer sammanfattar de flesta vi pratar med - aldrig har det väl importerats så många amerikanare och utställningarna får fler och fler deltagare för varje år som går.

Det gäller till exempel på Uppsalas American Car Show i slottsbacken som bara växt med åren. Det är Honky Tonk som arrangerar träffen och i föreningslokalerna - Motorgården - syns spår av onsdagskvällarnas förberedelsemöten. Affischer och pärmar på borden, utspridda dekaler och klistermärken. Men det fortsatta arbetet får vänta tills i morgon, nu råder lugnet i de gamla barackerna som utvändigt inte ger så mycket raggarvibbar utöver skylten och den gamla motorhuven som fungerar som farstutak. Insidan är desto mer stajlad för att uppnå precis den rätta känslan. Dinerstuk i inredningen, svartvitrutiga golv, flipperspel och jukebox med femtio- och sextiotalsmusik. Yppiga pinuppor och bilar a la femtiotal på väggmålningarna, eldflammor och upphängda navkapslar. En manshög frihetsgudinna som täcks i spindelväv på halloween och får glitter vid jul. Amerikanska flaggor. Att vara fantast av gamla amerikanska bilar innebär oftast att man köper hela paketet: kulturen, musiken, kläderna.
- Inte många köper amerikanare bara för bilens skull, man måste väl gilla det runtomkring också, säger Johan Agelind.
En livsstil förklarar de. Raggaråken, mekandet och skruvandet, cruisingen, femtiotalsvurmen, symbolerna och kläderna. Kläderna ja, inte ett Ronny & Ragge-häng så långt ögonen når på hela kvällen...?
- Jeans, vit T-shirt och skinnväst. Och boots eller myggjagare. Det är väl det klassiska för killarna. Kanske flottlugg men håret spelar inte så stor roll, redogör Patrik Lindgren.
För tjejerna finns två dominerande klädstilar: de tuffa motorbrudarna eller de söta femtiotalstjejerna.
- Eller en blandning, själv klär jag mig nog lite både och. Ska man ut och åka tar man ofta på sig klubbens skinnväst också, säger Rebecca Ahlqvist.

Kläder och accessoarer har inte sällan sydstatsflaggan eller malteserkorset med i utsmyckningen. Laddade symboler, sådana som kan väcka avsky och motvilja. Så vad är grejen med sydstatsflaggor och malteserkors, ger inte det lite dåliga vibbar?
- Inte för oss, för oss är det en rebellgrej, säger Rebecca Ahlqvist.
Linn Andrén håller med, i raggarsammanhang har det inget med rasism eller sydstatsvurm att göra.
- Många förknippar de här symbolerna med krig och rasism, men det stämmer inte. Vi har absolut inte den kopplingen. Men jag brukar själv undvika att ha kläder med sydstatsflaggan för jag vet att mina amerikanska vänner reagerar väldigt starkt på det och då känns det bara onödigt.
Att det yttre är viktigt är de fyra överens om: när man cruisar eller åker på träff eller fest är det full mundering.
- I andra sammanhang kan man tona ner det lite. Men myggjagarna slinker man alltid i, säger Johan Agelind.
Gamla hederliga myggjagarna ja. Mycket nostalgi blir det. Tjejerna berättar att de drömmer om att öppna en egen diner här, servitriserna ska ha förkläden och rullskridskor och servera milkshakes - "tänk Grease så förstår du". Hundratals tidningsklipp från glansperioden har monterats på en hel vägg: braskande svarta UNT-rubriker om "raggarinvasioner" och "raggarupplopp" och intervjuer med bekymrade lokalpoliser samsas med tidsenliga annonser och reklam. Filmen Sista natten med gänget nämns flera gånger, den har de sett oräkneligt antal gånger. "Det är ju så man vill leva, det livet man vill ha".




"Den kanske mest genuint svenska ungdomskulturen vi haft"
Trots att det gått mer än femtio år sedan de första raggargängen började växa fram i Sverige är raggarrörelsen ännu i dag i allra högsta grad levande.
- Den är unik på det sättet, särskilt som de utmärkande stildragen - musik, kläder och bilar från femtiotalet - fortfarande hänger kvar, säger Erling Bjurström som är professor vid Linköpings universitet och har forskat på raggare och andra ungdomskulturer.
Men för att överleva tiden har raggarkulturen förändrats från att vara en revolterande ungdomsrörelse som präglades av the american dream och framtidstro till att bli en på flera sätt konservativ och nostalgiskt tillbakablickande folkrörelse.
- I dag är det snarare en pensionärs- eller medelålderskultur, även om det under sena 90-talet och början av 2000-talet har kommit en ny generation raggare. Man har utvecklat en stark nostalgitradition som hålls levande genom att det är många äldre som är med och för den vidare, säger Erling Bjurström.
Det dåliga ryktet från 50- och 60-talens raggarbråk och slagsmål finns visserligen kvar men raggarna ses knappast längre som något hot mot samhället.
- Det har kommit "farligare" ungdomskulturer som tagit över. Raggare ser man närmast på som oförargliga och nästan lite gulliga.
Trots de starka amerikanska influenserna i raggarrörelsen är den enligt Erling Bjurström den kanske mest genuint svenska folkrörelse vi någonsin haft.
- Det finns ingen egentlig motsvarighet till den någon annanstans även om den har exporterats till grannländerna och delvis ut i Europa där intresset för veteranbilar fått ett uppsving.


FAKTA
Raggarhistoria


Mitten av 1950-talet
Raggarrörelsen uppstår och får inledningsvis fäste bland arbetarklasskillar från hantverkshem som förde över den manliga hantverkartraditionen på mekandet med bilar. Särdrag för raggarna var intresse för amerikanska bilar och anammande av amerikansk kultur i form av musik och kläder.

1955-1959
De uppmärksammade "raggarslagsmålen" pågår som utmärker raggare som värstingar och som får samhället att inta en hård attityd mot rörelsen.

1955-1964
Raggarkulturens höjdpunkt.

1965-1970
Raggarna minskar i antal och försvinner från storstäderna för att bli i huvudsak ett landsbygdsfenomen. Framtidstron och idén om "the american dream" som från början präglade raggarna ersätts av en nostalgitradition som håller fast vid 1950-talet.

1980-tal - i dag
Raggarrörelsen får ett uppsving med ökat intresse för amerikanska bilar från 1950-talet. Bilträffar för amerikanska bilar, till exempel Power Meet i Västerås, växer fram och ökar i antal.

Källor:
Erling Bjurström, professor Linköpings universitet
"Raggare - rebellerna sin skakade Sverige" av Sten Berglind
Nationalencyklopedin
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om