33-åringen hade problem med droger. I februari var han på permission från ett behandlingshem och besökte under ett par dagar sin syster på en ort i Uppsala län. Han lämnade hennes bostad 11 februari och var därefter omöjlig att få kontakt med via telefon eller sociala medier.
– Det visade sig att en langare i en Stockholmsförort hade hans telefon. Det upptäckte jag när jag sökte min bror via Messenger. Langaren skrev att han inte visste var min bror fanns och sen hade vi ingen mer kontakt.
33-åringen anmäldes försvunnen av föräldrarna 5 april. Systern gjorde egna försök att efterlysa honom via sociala medier. Även Missing People kontaktades, men organisationen beslöt efter samråd med polisen att inte inleda en sökinsats. Bland annat eftersom man helt enkelt inte visste var man skulle leta. En notering om ärendet gjordes dock, vilket senare skulle visa sig avgörande för polisens utredning.
– Vi fick kännedom om hans försvinnande i april. Att vi inte drog i gång en sökinsats har inget att göra med att mannen hade en drogproblematik. Vi letar efter alla efter klartecken från polisen. Varför vi inte fick det i det här fallet vet jag inte, men det kan mycket väl ha att göra med att man inte visste var sökinsatsen skulle sättas in, säger Magnus Idebro, ordförande i Missing People.
Först i mitten på augusti fick 33-åringens anhöriga besked av polisen om att han var död och identifierad.
Det visade sig att mannen hade hittats död i ett parkeringsgarage på Södermalm i Stockholm redan 14 februari. Enligt polisen var han iförd tunna kläder och hade en kanyl i en ficka. Något brott misstänks inte ligga bakom dödsfallet. Hans kropp fördes först till rättsmedicin och sedan till Karolinska sjukhusets bårhus i Solna där den blev liggande i sex månader.
– Jag och mina föräldrar har frågat polisen varför han inte identifierades tidigare utan att få något riktigt svar, säger systern.
Hon berättar att brodern haft med polisen att göra tidigare och anser att det borde ha gått att identifiera honom snabbare med hjälp av dna, tandkort eller tatueringar.
– Jag misstänker att ärendet har nonchalerats eftersom han var missbrukare, säger systern.
Den anklagelsen tillbakavisas med skärpa av Mats Kemi, utredare vid Stockholmspolisen, som arbetat med ärendet. Enligt honom är det flera olyckliga omständigheter som gjort att identifieringen dragit ut på tiden.
– Vi tog fingeravtryck och fotograferade hans kropp men fick ingen träff i våra register eftersom han inte var daktad, säger Mats Kemi.
Det betyder att polisen aldrig tog fingeravtryck, fotograferade honom eller registrerade annan information om hans utseende medan 33-åringen fortfarande var i livet. Att så inte skedde beror på att mannen aldrig varit misstänkt för någon grövre kriminalitet.
Att anmälan gjordes hos polisen i Uppsala nästan två månader efter försvinnandet har också bidragit till att identifieringen dröjde, enligt Mats Kemi.
Genombrottet kom först i mitten på augusti när polisen kontaktade Missing People för att höra efter om de hade någon nedlagd utredning som kunde vara intressant.
– Då fick vi träff, berättar Mats Kemi.
Han kallar ärendet för mycket tragiskt och beklagar att det dröjde så länge att få fram en identitet.
– Det är mycket ovanligt att det tar så lång tid när det gäller svenska medborgare, säger han.