Hon har några hektiska veckor bakom sig när vi träffas, med slutplugg, studentfestligheter, examenshögtidligheter och inte minst flytten söderut. Ändå verkar hon lugn och avstressad, trots att hon mitt i flyttbestyren snart ska ut till Gamla Uppsala för att ha picknick med sin familj som hjälper till med flytten.
Emily växte upp i småländska Ljungby, och berättar om uppväxten i en fridfull och vänlig liten stad, precis innan mobiltelefonerna kom.
– Jag och mina kompisar sprang omkring och lekte överallt, och rörde oss fritt.
Så långt tillbaka hon kan minnas har hon tyckt om djur, och hennes snälla föräldrar lät henne hålla både hamstrar och ”väldigt, många marsvin”. Emily var också hästtjej, och började rida redan i sexårsåldern. Ridningen blev ett stort intresse, och snart började hon även med hoppning. Men som 13-åring råkade hon ut för en ridolycka i samband med det, och blev rädd. Fast fördenskull slutade hon inte att rida. I stället gick hon över till islandshästar.
– Hoppning kommer jag aldrig att syssla med igen. Jag trivs bättre med att rida i skogen och bestämma själv än att rida lektioner i ridhus.
När Emily var tio fick hon en egen hund, borderterriern Todd, som hon levt mer än halva sitt liv med och som blev 15,5 år gammal.
– Han gick bort nu i februari, och det var väldigt tufft.
När Todd precis fyllt 15 förändrades oförklarligt hans beteende. Detta ledde Emily in på flera hemsidor och artiklar som beskrev symtomen på ett tillstånd som oftast kallas CDD, Canine cognitive dysfunction, vilket kan översättas till senilitet/demens hos hund. Kort därefter valde hon att rikta in sig på hur hundägare kan hjälpa sina hundar med demens i kursen antrozoologi (=relationen djur/människa).
– Hundar är väldigt lika oss på många sätt, och de beter sig också precis som människor som blivit dementa. Plötsligt hittar de inte längre, och går rastlöst omkring på nätterna utan att komma till ro. De verkar förvirrade och frustrerade, och kan få vad vi kallar ångest över saker som tidigare varit helt naturliga och självklara för dem. En del hundar blir extremt sociala och jättekeliga medan andra reagerar tvärtom.
Om hunden uppvisar beteenden som inte är normala bör man ta den till en veterinär för att göra en hälsokontroll. En demensutredning på hund bygger på en kombination av uteslutandet av andra sjukdomar, att själv vara observant på förändringar och föra dialog med veterinär.
– Om veterinären inte hittar några fysiska åkommor skulle jag rekommendera kontakt med en djurbeteendevetare.
Det finns 800 000 hundar i Sverige och en del av dem riskerar att drabbas av demens på samma sätt som de drabbas av ”människosjukdomar” som diabetes, epilepsi och cancer. Anledningen kan vara att hundar precis som människor blir äldre till följd av bättre kost, skyddad miljö och medicinsk vård.
– I och med stigande ålder hinner vissa hundar också utveckla demens, säjer Emily som i sitt arbete gjort en enkätundersökning bland hundägare om demens hos hundar. Hon vände sig till specialintresserade facebookgrupper, och av de 90 procent som svarade hade bara 9 procent sökt veterinärvård på grund av att man misstänkt senilitet hos hunden.
– De som svarade är ju bara en bråkdel av hundägarna i Sverige. Alla bör vara medvetna om att hundar precis som människor kan bli dementa, och veta hur man tar hand om dem på bästa sätt. Tyvärr är det en svårbehandlad sjukdom. Ofta har den gått långt när folk väl kommer till veterinären med hunden.
Emily tycker därför att det är bra att ta den äldre hunden till veterinär för hälsokontroll minst en gång om året. Man ska tänka på att hundar åldras olika fort; små hundar lever längre än stora hundar.
Att arbeta förebyggande med demensen är lika viktigt för hundar som för människor.
– Det handlar om att hålla hunden aktiv, både fysiskt och mentalt, och vara observant på förändringar i beteendet. Misstänker man att hunden börjar bli senil: skriv dagbok över händelser och beteenden.
Samtidigt är det ju så att om du vet hur en hunds livsstil ser ut, så vet du också hur människans ser ut, säger hon med en obarmhärtighet som blir desto starkare när den framförs på mjuk småländska, och tillägger:
– Precis som våra hundar har vi människor detaljerade medicinska journaler och oftast bra koll på vad vi äter. Därför är hundars åldrande av stort intresse för forskare.
Efter gymnasiet i Växjö, där hon riktade in sig på humaniora flyttade hon till Göteborg för att läsa historia. En sväng på socionomprogrammet i Växjö hann det också bli.
- Men efter en tid kände jag att det inte var där mitt hjärta låg, säjer Emily och berättar om hur hon en dag kom hem, satte sig ner och kollade filmen Rädda Willy som handlar om en utsatt späckhuggare (Emily har alltid gillat späckhuggare). Samma eftermiddag bestämde hon sig för att ändra yrkesinriktning och jobba med djur i stället för människor. Så hon lämnade socionomutbildningen och gav sig i stället i kast med den tuffa uppgiften att läsa in alla gymnasiets na-ämnen.
- Visst, det var jättejobbigt. Men jag var väl motiverad. Jag såg ju inget annat alternativ. Min gamla mattelärare grattade mig förresten till examen på facebook för ett par timmar sedan. Det var jätteroligt.
Hon sökte på nätet och hittade en djurrelaterad utbildning som verkade intressant: det treåriga etologi- och djurskyddsprogrammet.
- Jag kände direkt att det var den utbildningen jag skulle gå, säger Emily Morgan.
Hon pluggade naturvetenskapliga ämnen i ett år på Linnéuniversitetet i Växjö innan hon kom in på utbildningen i Skara. Efter ett år flyttades sedan etologi- och djurskyddsprogrammet till Uppsala, och Emily är en av de 36 i den första årskullen som tagit examen som biologer med etologi- och djurskyddsinriktning. Hit till Uppsala flyttade hon 2014, och nu när hennes examen bara är några timmar berättar hon om duktiga lärare och ett SLU som öppnat massor av dörrar.
- Det var en utbildning som förändrade mitt liv och som höll precis vad den lovade. Vi har fått lära oss mycket om djurs beteenden och behov, men jobbar och kommunicerar med människor för att djuren ska få det bättre. Etologins roll är viktig!