Distinkta poppärlor

Deras trespårsskiva ger mersmak, och med tanke på att bandet bara är ett år gammalt och spelade in det är efter ett halvår så borde de har mer att komma med nu. Låtarna är distinkt olika, men hålls samman av ett sound som för tankarna närmare New York än Uppsala och Stockholm: monotoni från Velvet Underground, tillbakahållen energi från Strokes, skevhet från Clap Your Hands Say Yeah. Bandet lägger lika mycket omsorg på att hålla lyssnarintresset uppe för arrangemangen som på melodierna - det är fullkomligt genialiskt att låta en melodika komma in mitt i Time to stop istället för i slutet och den subtila likheten mellan melodin i Insignificance och Madonnas Like a virgin är helt obetalbar.

Distinkta poppärlor

OSAJNAT. Som smaken av ett Châteauneuf-du-Pape 1989 låter The Rafts, enligt dem själva. Snarare, säger jag, som den kopp kaffe med kaka och tillhörande korsord som omslagsbilden visar: mysigt, värmande, hemtamt, kanske lite inåtvänt.