Pär Eriksson arbetar just nu med ett dinosauriehuvud, en Pentaceratops.
– Ja, här ligger det ett huvud i delar av en Pentaceraptos.
Pär Eriksson, konservator vid Evolutionsmuseet på Uppsala universitet, sveper med händerna över sin breda arbetsbänk i källaren. Här ligger stora bitar av ett dinosauriehuvud bredvid penslar, raspar och andra verktyg.
I 15 år har Pär Eriksson arbetat med att lappa och laga fossiler, som dinosaurieskelett, som sakta men säkert vittrar sönder. Det är inomhusklimatet i Evolutionsmuseet i Kåbo som är boven i dramat. Om de gamla djurdelarna inte går sönder av sin egen belastning när de blivit för porösa så går de lätt i bitar när forskare kommer hit och ska studera dem.
– Då får jag gå in och laga dem. Men jag hinner inte riktigt med, säger Pär Eriksson när vi gått vidare till ett rum där fossil lagts i ordning för honom att ta sig an.
Det finns åtskilligt att göra för konservatorerna på Evolutionsmuseet.
Före jul uppmärksammades hotet mot samlingarna av Sveriges radio. Men problemet är inte på något sätt unikt för Uppsala och är allt annat än nytt, berättar Mats Eriksson, Evolutionsmuseets chef.
– Det här är en långsam men akut process. Våra konservatorer har ju jobbat länge nu med att ta isär, laga och se till att fossilen är i skick. Vi tar det viktigaste först och jobbar oss igenom det här, säger Mats Eriksson.
Problemet är bara att de läggs tillbaka i samma miljö igen och så fortsätter sönderfallet.
– Så det är en never ending story, säger han.
I benet på ett av praktexemplaren på museet, den världsunika Euhelopusen, syns lagningar, både äldre och sådan som nuvarande konservator Pär Eriksson gjort.
Framförallt är det problem med luftfuktighet och temperaturskillnader som påverkar fossilen negativt. Det orsakar processer i materialet där det liksom fräts och blir skört.
Efter många år av påtryckningar från Mats Eriksson och hans kollegor ligger lokalfrågan sedan i fjol på universitetets byggavdelnings bord. Där görs nu en så kallad behovsutredning. Att något måste göras är ställt utom allt tvivel, men frågan är vad: Ska det byggas nytt, eller kan dagens lokaler göras om så att inomhusklimatet är snällt mot samlingarna?
I verkstaden i källaren arbetar Pär Eriksson med att konservera fossilen, ett tidskrävande hantverk.
Frågan är knepig, för Evolutionsmuseet är i sig en märkvärdig och kulturminnesmärkt byggnad, byggd just för den här verksamheten. Därmed kan samlingarna och arbetet med dem i någon mening ses som en del av kulturminnet som ska bevaras.
– Jag skulle helst se att vi kunde vara kvar, lokalen är byggd just för det här. Men samlingarnas väl och ve går givetvis först, säger Mats Eriksson.
Så här presenterades planerna på Evolutionsmuseet i UNT innan det byggdes.
Enligt Margaretha Andersson, avdelningschef för Musik och museer inom Uppsala universitet, är det ett svårt vägval som väntar. Många intressen måste vägas in.
– Är det möjligt att rent tekniskt skapa den miljö som krävs i de här lokalerna, men de krav som finns på kulturskyddade miljöer? Det måste vi analysera, säger hon.
Evolutionsmuseet på Norbyvägen invigdes 1932 och är kulturminnesmärkt in i minsta detalj. Men inomhusmiljön är inte bra för de fossila samlingarna. Universitetet utreder nu möjliga åtgärder.
Att byggnaden, både interiör och exteriör, är kulturskyddad är något som måste vägas in noga.
– Vi får inte byta ut inredningsdetaljer som montrar, eftersom till och med inredningen är skyddad. Här måste vi fundera på hur det går ihop med den moderna och mycket framstående forskning som bedrivs på samlingarna.
Å andra sidan hör ju huset och verksamheten intimt ihop, påpekar hon, och lägger till att frågan är en viktig framtidsfråga för universitetet.
– Universitetet ser sina gamla byggnader och samlingar som stora tillgångar, som ska användas aktivt, säger Margaretha Andersson.
I vår hoppas hon att en vidare plan för projektet ska ha tagits fram.