Men Kina går längre än så. Norge som stat har utsatts för dunkla hotelser och detsamma gäller andra länder som genom sina ambassadörer i Norge kan tänkas närvara vid Nobelceremonin. Ingenting väsentligt har ändrats i Kina bara för att ekonomin öppnats mot omvärlden - och också den ekonomiska öppningen sker under strikt partikontroll. Landet har en sorts statsstyrd kapitalism, men ingen fri marknadsekonomi.
De länder som tackat nej till prisceremonin har dock i allmänhet sina alldeles egna skäl att avstå.
I Ryssland är det förenat med livsfara att arbeta för demokrati och medborgerliga rättigheter och någon sympati från statsmakten kan man inte räkna med. I Egypten har oppositionen förföljts intensivt inför det ”val” som ägde rum i helgen. Kuba och Vietnam styrs precis som Kina av kommunistpartier. Saudiarabien och Kazakstan är tvättäkta diktaturer. Iran, Marocko ochTunisien håller ibland val, men alla vet i förväg vem som vinner. Irak följer andra arabländer. Ukraina gör under sin nya regering likadant som Ryssland. Pakistan har gamla band till Kina och Afghanistan tycks inte våga avvika från sina grannländer.
Serbien är en demokrati, men frågan om krigsförbrytelser och brott mot mänskliga rättigheter i det mycket nära förflutna är så känslig att man inte vågar stöta sig med en odemokratisk opinion hemma genom att delta i Oslo. Också Filippinerna och Colombia är demokratier men vågar tydligen inte hålla på sina egna principer. Det är lätt att tänka sig kinesiska hot om uteblivna investeringar eller något annat som förklaring.
Med några generande undantag är det en diktaturernas international vars medlemmar nu visar solidaritet med varandra genom att låta sina ambassadörer utebli. Det är en nyttig påminnelse om att diktaturstaters ideologiska orientering och karaktär i övrigt inte spelar någon roll - det avgörande är alltid att man inte tolererar kritik och opposition. Och därför är det så viktigt att världens demokrater och demokratier också visar solidaritet med varandra.