Det räcker med att ta ett steg genom de stora svarta dörrarna för att känna doften av hö, jord och fyrbenta djur. Snön yr vilt utanför men inne sipprar solljuset ner genom de genomskinliga takplåtarna och lyser upp ridbanan. Karlen Tonakanyan tar tag i de bruna lädertyglarna och fokuserar blicken på hinderna som är placerade framför honom.
– Då kan ni börja gå fram i skritt, säger ridskoleläraren uppmanande till de nio ungdomarna som befinner sig på ridbanan.
Karlen och skimmeln Calle börjar röra sig mot de sju flaggorna som sticker upp från marken. Långsamt och koncentrerat tar de sig fram mellan dem och när de passerar den sista flaggan andas Karlen ut och klappar Calles gråvita man uppmuntrande.
– Det är lite skrämmande att sitta på en hästrygg, typ som när man kör bil i början. Det är liksom pirrigt, men väldigt roligt, säger Karlen samtidigt som han tittar på sin kompis som står näst på tur att ta sig fram mellan flaggorna.
Att sitta på en hästrygg är bara en av flera aktiviteter som Karlen och resten av ungdomarna hittat på i vinter. Det är Naturskyddsföreningens projekt "En schyst sommar och vinter" som gett dem möjlighet att testa olika utomhusaktiviteter. Projektet är att samarbeta mellan Naturskyddsföreningen och lokala föreningar. Tanken är att komma i kontakt med ungdomar som de tidigare inte lyckats nå för att öka miljöengagemanget och lusten att röra sig ute i naturen. Projektet startade för fem år sedan i Rosengård i Malmö och har sedan spridit sig till flera orter. I Uppsala är Kaspar Sinabian, välkänd boxningstränare på Stenhagens kamratklubb, ledare för gruppen. Kaspar har länge arbetat med att engagera ungdomar i fysiska aktiviteter och tycker att Naturskyddsföreningens initiativ är bra, speciellt eftersom ungdomarna själva får bestämma aktiviteterna.
– Idrott är ett internationellt språk som alla kan tala. Det spelar ingen roll vart du kommer från eller vilken religiös tillhörighet du har, när man är en grupp som gör fysiska aktiviteter tillsammans så skapas en gemenskap och man får nya vänner, säger Kaspar uppe från hästryggen som alltid med och deltar i aktiviteterna.
Simning, klättring och skridskor har stått på agendan för ungdomarna, och i helgen ska de ut i skidbacken och testa slalom och snowboard.
– Det är jätteroligt att komma ut och pröva olika sporter tillsammans med andra. Annars sitter man mest hemma på vintern och är isolerad, det är tråkigt, säger Karlen Tonakanyan som brukar boxas nere på klubben för att hålla sig aktiv.
Det är ungefär 40 ungdomar mellan 13 till 21 år som är med i projektet. Flera av ungdomarna i gruppen är födda utomlands och har inte bott i Sverige särskilt länge.
– Projektet ger dem en chans att testa olika utomhusaktiviteter och sporter som de annars inte haft möjlighet att pröva. De får också bekanta sig bättre med svensk natur. I sommar är planen att vi ska vandra upp på Kebnekaise så att de får se den magnifika naturen därifrån, säger Kaspar Sinabian samtidig som han rör sig mot ridskolans utgång.
Ungdomarna följer efter honom. Efter att ha värmt upp med hinderbana, Working Equitation som det heter inom ridsporten, är det dags att rida ut i skogen och in mellan de snötäckta granarna.
Skimmeln Casper stannar vid en gran och börjar tugga på en gren.
– Han är väldigt busig, säger Arpen Sarsyan som sitter på Caspers rygg samtidigt som hon klappar honom omsorgsfullt.
Arpen är från Armenien och brukade rida där varje sommar med sin kompis. Det märks att hon suttit på en hästrygg förut. Hon är lugn och visar Casper tydligt med sina rörelser att han ska lämna granen och gå vidare. Trots att Arpen bott i Sverige i flera år har hon aldrig ridit här. När Kaspar kontaktade henne och frågade om hon ville följa med gruppen till Lagga ridskolan sa hon ja direkt.
– Jag blev jätteglad. Jag älskar att få vara nära hästar och naturen, men jag känner ingen som har en häst här. Jag skulle inte heller hinna rida varje vecka på en ridskola och att ta enstaka lektioner är dyrt, säger Arpen Sarsyan samtidigt som hon rättar till den svarta hjälmen.
Hon berättar att i Armenien så behöver man inte vara med i någon förening eller klubb för att få rida. Där kan man gå till ett stall, betala en mindre summa och fråga om man får låna en häst.
Stigen börjar bli bredare och mellan de snötyngda granarna skymtar ridskolan och stallet. Karlen har redan hoppat av sin häst och går in för att lämna sadeln i förrådet.
– Jag skulle kunna tänka mig börja rida lite då och då när jag inte hänger i boxningsringen, säger Karlen när han kommer ut ur stallet.
När Arpen lämnat Casper i sitt bås och kommer ut säger hon att alla människor borde vara mer ute i naturen, och framförallt umgås mer med djur.
– Det är det bästa med att rida, att man får kommunicerar utan att prata. Jag får liksom använda mina känslor. Om jag är stressad och nervös känner och påverkas hästen av det. Men om jag är lugn och håller hårt i tyglarna känner hästen sig trygg och travar på. Jag tror alla skulle behöva sitta på en hästrygg då och då för att komma i kontakt och lära känna sina känslor. Vi glömmer det så ofta i vardagen, säger Arpen och blickar tillbaka på stallet en sista gång innan hon försvinner iväg till resten av gruppen.