Det gäller att ha koll på allt. Och att vara diskret. "I det här yrket ska du inte ta plats eller märkas utan bara se till att du har koll på allt. Inget får bli fel", säger Mattias Schmidt.
Det är förmiddag i Uppsala och i mittgången till Gamla Uppsala kyrka står begravningsentreprenören Mattias Schmidt med två barnteckningar i handen. Strax ska han lägga dem i kistan framme vid altaret, tända ljus och ställa i ordning alla buketter. Så småningom kommer han att backa tillbaka ut i gången för att se att kistan står rakt och sprita händerna innan han lägger tjugo rosor intill handspriten i väntan på de tjugo gästerna.
För just begravningar gäller undantag när det kommer till normen om att inte samlas fler än åtta.
– Vi människor har ett starkt behov av att ta farväl. Det lämnar en gnagande känsla att inte få möjlighet att göra det och gör det svårare att gå vidare. Säg att du äter middag med någon som plötsligt bara har gått utan att ha sagt hej då, det skulle kännas märkligt, säger Mattias Schmidt.
Han rör sig nästan omärkbart trots att det än så länge bara är han och solisten på plats.
– I det här yrket ska du inte ta plats eller märkas utan bara se till att du har koll på allt. Inget får bli fel.
Till skillnad från bröllop är begravningar en ceremoni där få tänker nytt. I sorgen finns kanske inte utrymme att ta risker eller kraft att vara kreativ. Men året med covid-19 har tvingat både anhöriga och branschen att tänka om. I dödsannonser syns rader om minnesstunder som hålls längre fram men också om möjligheten att följa begravningen digitalt.
Och sedan april i fjol har livestreamade avsked gått från i princip noll till flera hundra i månaden på nationell nivå. I dag erbjuder många begravningsbyråer det som en tilläggstjänst, som går på några tusen och uppåt beroende på kvalitet.
– Det används främst när det finns anhöriga utomlands eller på andra håll i landet, och när det är fler som vill gå än det som är tillåtet nu. Det är här för att stanna, även efter pandemin kommer en del föredra att delta på distans, säger Mattias Schmidt.
Innan begravningen har Mattias Schmidt fått teckningar att lägga ner i kistan. Det är vanligt att exempelvis barnbarn skickar med en sista hälsning.
Sverige är det land i världen där det dröjer längst mellan dödsfall och begravning eller kremering. Begravningslagen säger att gravsättning eller kremering ska ske inom en månad efter dödsfallet. Snittet i fjol var 23,7 dagar.
– Vi svenskar är helt unika i det här. Det beror på hur våra familjekonstellationer ser ut i dag och svårigheten i att hitta ett datum som passar alla. De flesta föredrar fredagar och det finns inte hur många som helst på en månad. Det ska helt enkelt mycket till för att vi ska ändra i vår kalender, säger Ulf Lernéus, förbundsdirektör på branschorganisationen Sveriges Begravningsbyråers Förbund.
I pandemin syns en utveckling i fortsatt samma riktning. Det senaste året har exempelvis begravningsakt med urna i stället för kista nästan dubblerats. Det ger möjlighet att vänta upp till ett år med ceremonin.
– Vi är en traditionell bransch men pandemin har visat att vi kan göra på olika sätt. Framöver tror jag att vi kommer se allt fler begravningar utomhus. Rädslan för att bli sjuk kommer finnas kvar länge och för många är det mer befriande att vara utomhus, säger Ulf Lernéus.
Mattias Schmidt jobbar som begravningsentreprenör på Uppsalas äldsta byrå, Hallsénius & Stenholm. Strax innan gästerna anländer till begravningen i Gamla Uppsala kyrka tänder han ljusen runt kistan.
Tillbaka i Gamla Uppsala kyrka börjar gästerna anlända. I vanliga fall skulle Mattias Schmidt ta de anhöriga i hand och hälsa välkommen, nu nickar han i stället mot dem med händerna på ryggen. Och inte heller gästerna sträcker sig mot varandra för en omfamning. Kommer det blir naturligt att kramas igen vid en begravning?
– Det hoppas jag verkligen. Det är så djupt nedärvt i oss att vilja ha närhet i sorgen, säger Mattias Schmidt.
En stund senare är ceremonin över. Utanför kyrkan dröjer sig gästerna kvar i vintersolen innan de går vidare för att mötas upp på en restaurang där de får sitta fyra och fyra. För många är den stunden lika viktig som själva begravningen, när man pratar minnen över begravningskaffet. Samtidigt har minnesstunderna blivit betydligt färre under pandemin. De omfattas inte av undantaget på tjugo personer.
Själv ska Mattias Schmidt strax skynda vidare till dagens andra begravning, också den tydligt präglad av corona. Men sen då, efter pandemin, ser begravningar annorlunda ut jämfört med tidigare även då?
– Delvis ja. Samtidigt märktes störst skillnad i början av pandemin. Alla blev så omskakade och i det gick man ifrån sina gamla traditioner. Ju längre det här pågår desto mer letar sig det traditionella tillbaka. Som i dag exempelvis. För många ger traditionen en tröst i sig.