Fem forskare i Sverige får Cancerfondens toppanslag nästa år: två miljoner kronor per år i tre år. Av dem arbetar två i Uppsala – Lena Claesson-Welsh och Bengt Glimelius.
Cancerforskningen i Uppsala har en stark tradition och har fått många strategiska anslag och generösa bidrag genom åren. Uppsala är ledande både nationellt och internationellt på neuroendokrina tumörer och tjock- och ändtarmscancer. Det senare är Bengt Glimelius specialitet. Neuroendokrina tumörer är en typ av hormonproducerande tumörer som oftast uppstår i mag-tarmkanalen eller lungorna.
– Det är våra excellensområden, säger Lena Claesson-Welsh.
Blodcancer, hjärncancer och vårdforskning är andra starka områden. Nationellt är Uppsala universitet även ledande inom forskningen på hur blodkärl och andra celltyper än cancerceller påverkar tumörutvecklingen och tumörspridningen. Blodkärl är Lena Claesson-Welshs forskningsområde.
Vi tränger ihop oss i Lenas arbetsrum på Rudbecklaboratoriet på Gluntenområdet, nära Akademiska sjukhuset där Bengt Glimelius har sin arbetsplats. Han har traskat hit i sandalerna genom en kulvert under Sjukhusbacken.
Lena stuvar undan en glansig heliumballong som är i vägen.
– Den är som jag, allt tröttare och skrynkligare men vill inte riktigt ge sig, skojar hon rappt.
På ballongen står det 60, en siffra hon nyss fyllt.
Professor Lena Claesson-Welsh forskar om tumörers tillväxt och spridning till andra delar av kroppen, så kallad metastasering. Läckande blodkärl är ett sätt för tumörer att spridas. På möss har hennes forskargrupp kunnat mildra sjukdomsförloppet genom att täta blodkärlen.
– De allra flesta cancerformer sprids via blod- eller lymfkärl och det är metastaserna som oftast tar död på patienten. Det gäller att lära sig hur den avknoppningen sker och hindra den, förklarar hon.
Bengt Glimelius är tio år äldre och professor emeritus, vilket innebär att han lever på pension. Han forskar om patienter med cancer i tjocktarm och ändtarm, den tredje vanligaste cancerformen i Sverige.
– Jag studerar möjligheterna till att patienter både får förbättrad livskvalitet och ökad chans att överleva. Man kan inte ge behandling till varje pris, man måste kolla att behandlingen är tillräckligt bra för att det ska vara värt det, förklarar han.
Under de 40 år som han har forskat på just den här cancerformen har överlevnaden gått upp från 40 till 65 procent. För tillfället följer han bland annat upp patienter han behandlade på 1980-talet.
– Det är långa tidsperspektiv, konstaterar han.
Att Uppsala ligger i frontlinjen på flera områden beror bland annat på Ludwiginstitutet för cancerforskning, ett fristående forskningsinstitut med anknytning till Uppsala universitet.
– Där har det kommit fram generationer av forskare som forskat om hur celler omvandlas till tumörceller. Men nu lägger man ner alla Ludwiginstitut i hela världen, berättar Lena Claesson-Welsh.
Något annat som hjälpt forskningen på traven är projektet The Human Protein Atlas. Det startade 2005 och är en stor satsning på att systematiskt utforska kroppens proteiner och försöka göra antikroppar mot samtliga proteiner. I många fall är proteinerna förändrade vid olika sjukdomar, framför allt cancer.
Sedan 2010 finns även U-CAN, ett stort projekt vid Uppsala och Umeå universitet där man samlar in blod och tumörprover, resultat från röntgenundersökningar, information från behandlingsresultat med mera.
Parallellt startade U-CARE vid Uppsala universitet, ett av regeringens strategiska forskningsprogram med syftet att minska psykosocial ohälsa hos patienter och anhöriga.
– Det har gjorts en rad satsningar som alla blivit resurser för att främja cancerforskningen i Uppsala, sammanfattar Lena.
Hon nämner också Sci Life Lab, en nationell resurs som är ett samarbete mellan Uppsala universitet, Karolinska institutet, KTH och Stockholms universitet. Bland annat tillhandahåller de avancerade instrument och experter och hjälper till med att sammanställa stora mängder data.
Båda professorerna försöker riva staketet mellan grundforskningen och den kliniska forskningen. Ingen tjänar på att de hålls åtskiljda, menar de.
– Vi som håller på med grundforskning står i labbet med tumörceller, men vet inte så mycket om sjukdomen, medan den kliniska forskaren är nära patienten. Vi behöver mötas för att det ska bli riktigt bra forskning, säger Lena Claesson-Welsh.
Varför är forskningsgrenarna till stor del åtskilda?
– Det beror på kulturella skillnader som gör att man kanske inte respekterar och uppskattar andras forskning och kunskap, och att man bevakar sitt revir. Man tycker att man själv kan bäst, svarar hon.
– Det är klart att det är konkurrens om forskningspengarna från forskningsråden och Cancerfonden. Det finns en viss kaka att dela på, tillägger Bengt.
Fler borde också släppa på prestigen, tycker de. Det skulle gynna cancerforskningen.
De ser fler orosmoln på forskningshimlen. Till exempel behöver praktiserande läkare mer tid för forskning. Utredningar har larmat om att den kliniska forskningen är kris, alltså den patientnära forskningen som följer upp behandlingar och hur man ställer diagnos.
Båda hoppas också på att olika expertis ska börja arbeta mer i lag. De ser även behovet av en ökad nationell samverkan som skulle ge ett större patientunderlag, speciellt när det gäller ovanliga cancerformer. Idag är samverkan dålig. Bengt Glimelius skulle därför gärna se att förslaget om storregioner blev verklighet.
Ett stort forskningsområde i Uppsala och världen just nu är immunterapi. Den går ut på att få kroppens eget immunförsvar att angripa tumörerna. Forskningen om cancerimmunterapi var lovande för 40 år sedan och har genom åren fått stora forskningsanslag. Men det var för bara ungefär fem år sedan som den nådde ett genombrott. Bland annat har nya mediciner mot malignt melanom och många blod- och lymfkörtelsjukdomar tagits fram med goda resultat.
– Det visar hur viktigt det är att satsa på långsiktig grundläggande forskning, säger Lena.
Vi går allt mer mot skräddarsydda behandlingar. Och i framtiden kommer förhoppningsvis befolkningen att kunna screenas genom blodprov, så att cancer upptäcks innan den gett några tecken ifrån sig. Tidig upptäckt har stor betydelse för överlevnaden. Lena Claesson-Welsh betonar att vi för att minska dödligheten också måste ha en livsstil som minskar riskerna att bli sjuk i cancer.