Bråk kostar nämligen pengar. Ingen har något intresse av ständiga strider. Därför har vi också hittat ett sätt att under ordnade former hantera intressekonflikter.
Vad är det då som säger att kompromissen är bättre än alternativen på ytterkanterna?
I gårdagens Svenska Dagbladet skriver Kristina Alvendal (M) och Harald Ullman (S) om Syndikalisternas blockad mot Berns salonger i Stockholm. Berns anser sig inte vara inblandade i några fackliga motsättningar. Tvärtom har företaget skrivit under kollektivavtal på berörda områden. Problemet är att Syndikalisterna står utanför systemet och struntar i spelreglerna. För att blockaden ska hävas kräver den fackliga organisationen 1,4 miljoner kronor i ersättning. ”Agerandet riskerar att befästa bilden att vissa organisationer kan komma undan med utpressning i Sverige”, konstaterar Alvendal och Ullman.
Syndikalisterna har förstås en annan bild av konflikten. Man ser sitt handlande som en rimlig markering mot hur Berns hanterat kontakterna med ett bemanningsföretag. Det förändrar dock inget i sak. Det måste finnas bestämmelser att rätta sig efter. När ett handslag inte längre är ett handslag får det allvarliga konsekvenser.
Liberalers förhållande till facket är en lång historia av motstridiga känslor. Från början fanns en tydlig intressegemenskap. Fackföreningarna samarbetade med liberala krafter i kampen för demokratin och välfärden.
Med tiden tog emellertid de kollektivistiska maktambitionerna över. Facket blev en del av den socialdemokratiska maktapparaten. Liberaler valde att ställa sig på motståndarsidan och hävda individens rätt att slippa kollektivt tvång.
I dag är många liberaler skeptiska till kollektivavtal och förhandlingslösningar. Det finns naturligtvis delar i den svenska modellen som kan (och bör) diskuteras, bland annat turordningsreglerna. Men politiken måste hålla ihop. Målet bör alltid vara att hitta långsiktigt hållbara lösningar, det vill säga fungerande kompromisser. Risken är annars att Syndikalisternas blockad mot Berns får fler efterföljare. Anarki på arbetsmarknaden är inget att sträva efter.