– Det låter farligare än vad det är, säger Christian Sundberg lugnt och skakar min hand.
Han säger att han fortfarande är i karantän, när vi möts på redaktionen. En karantän som handlar mer om att undvika stora folkmassor och vara vaksam på symtom än att sitta isolerad. Skulle han uppvisa symtom blir det ett stort pådrag, så klart.
Rädslan för ebola är stor i Sverige och västvärlden. Senare under dagen toppar exempelvis Dagens Nyheter sin sajt med rubriken: ”Ett handslag kan räcka för att smittas”. Varje vecka kablas nyheter ut om potentiellt smittade personer i USA, Tyskland och Sverige. Men få rubriker handlar om Sierra Leone, där Christian Sundberg har arbetat i ett halvår.
– Det är svårt att smälta, den sista siffran jag hörde var att 400 hälsoarbetare har smittats, varav hälften har dött. Nästan alla var lokalt anställda. Det känns lite märkligt att det blir så mycket ståhej när utlänningar ska evakueras. När man kommer därifrån utan att ha ebola så blir folk lite återhållsamma, säger han.
Kultur och tradition lyfter han fram som stora orsaker till spridningen i Västafrika. Bland annat för sättet döda kroppar behandlas på vid begravningar, men också för att det finns en allmän misstänksamhet mot västvärlden och viss läkarvård. Egentligen är inte ebola speciellt smittsamt, menar Christian Sundberg.
– Det har ju skrivits en del om risken för epidemi i Sverige och i västvärlden, och den risken är ju minimal.
Skulle du kunna smitta mig nu om det visade sig att du bär på viruset?
– Nej, för när man inte har symtom så är man inte smittsam.
Upplever du att folk här är rädda för att träffa dig?
– Ja, absolut. ”Efter tre veckor kan vi gå ut och käka middag, men inte nu”, säger vänner. Man blir stigmatiserad. Och någonstans i bakhuvudet snurrar tankarna även hos oss som varit på plats, trots att vi har kunskapen. Man vill ju inte bli känd för att ha varit den som spred ebola i Sverige.
Enligt den senaste statistiken har hittills i år 3 431 personer dött av sjukdomen i Sierra Leone, Guinea och Liberia och 7 470 ha smittats, varav 2 437 i Sierra Leone.
En stor del av Christian Sundbergs tid i landet kom att handla om ebola, trots att han som enda svenska läkare egentligen var där för att arbeta på ett barnsjukhus i staden Bo, i Läkare utan gränsers regi.
– Under ebolaepidemin kom vi fram till ett protokoll som gick ut på att om ett barn fick hjärtstillestånd så påbörjade vi inte återupplivningsförsök, med undantag för nyfödda barn. Risken för att få ebola var så stor. Det var tufft för vissa, ett etiskt mycket svårt beslut, säger han.
Under en intensiv vecka arbetade han i ett ebolacenter i Kailahun. Där ställdes han inför många dilemman. Som att lämna små barn, som gick en säker död till mötes, ensamma i tält. Men arbetet på barnsjukhuset var egentligen farligare för Christians Sundbergs egen hälsa.
– Att jobba på själva ebolacentret, med de där rymddräkterna, kändes säkrare än att arbeta på ett barnsjukhus där man är mer exponerad. Vi var exempelvis tvungna att stänga avdelningen för barnafödande, för vid kejsarsnitt och barnafödande exponeras man för kroppsvätskor.
Tillbaka i Sverige är han orolig för utvecklingen i landet och regionen han precis kommit hem ifrån. Inte bara på grund av ebola utan minst lika mycket för vad han kallar för ”den dolda katastrofen”. Ebolautbrottet har gjort att människor har blivit rädda för att uppsöka vård. Barnsjukhuset, som tidigare behövt bygga tält för att alla ska få plats, hade under Christians Sundbergs sista tid endast 30 procents beläggning. Det gör att många dör i sjukdomar som är behandlingsbara.
Rädslan för ebola riskerar också att isolera länderna.
– Man får inte stigmatisera de här länderna i all evighet på grund av att det här har hänt. Vi är välutbildade här i Sverige men även vi som kommer hem därifrån blir stigmatiserade, så då kan man tänka sig hur det drabbar ett helt land. Det är klart att folk kommer att dra sig för att åka dit och även investera i länderna. Nu är det ebolahajp, men det finns ett efterspel som också måste skötas. Precis som på Haiti efter jordbävningen. Det har pumpats in pengar och då lättas ju världssamvetet, men de pengarna måste också omsättas i fötter på marken.
Vad tror du om utvecklingen?
– Det kommer att bli värre innan det blir bättre, säger Christian Sundberg, utan att tveka.
Nu är det några dagar kvar innan inkubationstiden för ebola går ut. Sedan börjar arbetet på Akademiska barnsjukhuset igen – och med det, en återgång till vardagen.
– Det ska väl fungera, hoppas jag. Men ibland tänker jag på hur bortskämda vi kan vara, både patienter och sjukvårdspersonal.´