Johan vill vara anonym, ingen av hans vänner vet om att han har problem med att äta i sociala sammanhang. Inte ens hans fru. Det var först när han läste att vi sökte personer till reportaget som han insåg att han kände igen sig, att det faktiskt var ett problem som existerade, även för andra. En rädsla för matsituationer, en rädsla för att bli bedömd.
– För mig är det här väldigt krångligt. Jag kan äta med min fru, men för att kunna äta med andra måste jag känna dem väldigt bra. Jag är rädd för att folk ska få uppfattningen att jag är äcklig, att jag inte kan äta som folk. Jag har en föreställning i mitt huvud om vad de tänker, och då blir det jobbigt att äta, säger Johan som egentligen heter något annat.
Johan, som idag är 35 år, berättar att han tidigare "kört på" och inte brytt sig om vad folk tycker, vare sig om hans vikt eller hans sätt att äta. Med åren har han blivit mer självmedveten vilket fått till följd att han börjat reflektera över hur han beter sig – och hur andra ser på honom. Problemen med att äta inför andra började för sju år sedan, då han var på date med en flickvän.
– Vi käkade tacos. Det var slabbigt och det rann längs munnen. Jag fick en väldigt äcklig bild av mig själv och det var någonstans där det tog fart. Jag sa till mig själv, det där gör jag aldrig om.
Johan äter varken gluten eller laktos. Något som delvis kan förklarat hans oro – äter han fel saker får det konsekvenser. För Johan har allergierna även fungerat som ett sätt att slippa ifrån. När nya vänner föreslår middag skyller han på sina allergier, säger att han hellre äter hemma och kommer senare. Värre är det på arbetsplatsen och speciellt om det är hög ruljans på folk. Ibland har han gått ut och satt sig i bilen för att äta, andra dagar har han svultit. Han radar upp en mängd bortförklaringar som han brukar använda.
– Glömma maten hemma, inte ha några pengar, ta något litet och säga att man inte är hungrig brukar vara mina strategier. Jag var på ett bröllop för ett tag sen och hamnade vid ett bord med enbart kvinnor. Jag satt mest och petade i maten, gick ut och rökte flera gånger. När jag kom tillbaka hade alla andra redan ätit upp och då slapp jag äta, säger han.
För Johan är det värst att äta vid samma bord som kvinnor, han är rädd för att bli betraktad som en "gris". Med män är han inte lika bekymrad över hur han blir bedömd. Oron brukar dock släppa när han sett folks bordsskick och kunnat konstatera att de äter "värre än han själv". Trots att problemen till viss del begränsar hans vardag, tycker han inte att de är så pass svåra att han övervägt att söka hjälp. Han säger att han lyckats fokusera på sina starka sidor i stället, hittat vägar som gjort att livet ändå känns okej. Just nu har han precis bytt jobb, och han hoppas att rädslan ska klinga av när han lärt känna sina kollegor bättre. När de väl släppt in honom i sina liv, tror han att det blir lättare våga vara sig själv.
– Det finns en inre längtan att bli godkänd, att folk ska tycka att man är trevlig. Alla människor vill bli uppskattade, godkända. Problemet är bara att vi sätter för stor press på oss i det här samhället att bete oss korrekt.
Någon dag efter att jag pratat med Johan, träffar jag Jens som också haft problem i matsituationer, till och från, i stora delar av sitt fyrtioåriga liv. Hans problematik bottnar dock i mer omfattande social rädsla som genom åren visat sitt uttryck i ångest förknippad med sociala situationer. Att gå på bio, sitta i skolan och framförallt att äta med andra har varit svårt, eftersom han då känt sig betraktad och bedömd. Jens fick sin första panikattack under gymnasiet och ganska snabbt därefter blev även ätandet jobbigt.
– I matsituationer var det upplagt för att ställa till det, tappa något eller spilla. Jag fick problem med skakningar och ju mer rädd jag blev desto mer skakade jag. Jag blev illamående och det kändes som att jag skulle dö, svimma eller kräkas, säger Jens som egentligen heter någonting annat.
Mat kom att förknippas med obehag och rädsla. För Jens fanns det två sätt att få bukt med problemet, antingen att undvika, eller att döva känslorna med alkohol. Han åt endast tillsammans med andra då han druckit, annars inte alls. De få gånger han provade att genomlida en måltid var oerhört plågsamma.
– Ångesten trappades upp succesivt. Ibland blev det så fruktansvärt, att det inte kunde bli värre. Då kom jag till en punkt där det tog stopp, då alla stresshormoner var uttömda. Men oftast tog måltiden slut innan jag hann nå dit, eller så hade jag redan flytt, säger Jens samtidigt som höjer handen för att visa.
Besvären eskalerade snabbt, han gick ner i vikt, hoppade av skolan och höll sig undan människor helt i en period. När han var 23 år sökte han sig till psykiatrin och fick medicin i form av SSRI-preparat. Då vände det snabbt. Panikångesten uteblev och han började känna sig mer och mer normal.
Åren gick och han läste klart sin utbildning, fick jobb. Samtidigt gick han några omgångar i terapi. När han var i trettioårsåldern kände han sig starkare och bestämde sig för att prova att sluta med medicinen. Men då kom problemen tillbaka. Jens, som då jobbade på en arbetsplats med många människor, fick återigen starka ångestkänslor knutna till lunchrummet. Paniken trappades upp på förmiddagen och blev så stark strax innan lunch att Jens kände att han var tvungen att fly.
– När jag hade haft ett uppehåll med medicinerna i en månad, slutade jag också att äta med de andra på arbetsplatsen. Jag gick till affären och köpte en färdig sallad sedan letade jag upp en ledig parkbänk och stoppade i mig, berättar han.
Han fick kapitulera och börja äta medicin igen, något som han gör än i dag. Sedan dess har han inga paniktendenser, men det är fortfarande en anspänning varje gång han befinner sig i en matsituation. Han säger att rädslan har skapat djupa fåror i hjärnan.
Tack vare KBT har han lärt sig att bryta undvikandebeteendet. Att inte låta rädslan styra, utan att i stället bestämma sig för att ta sig igenom måltiden oavsett hur det känns. När det inte längre var ett alternativ att fly, blev han tryggare.
– Jag fick tänka, nu känner jag den här rädslan, men jag gör det ändå. Ångesten är som ett djur som vill få övertaget, och det är jävligt starka krafter som vinner när man flyr. Ju oftare man låter det vinna, desto svagare blir man.
Att Jens haft de här problemen är ingenting han berättar om. De få nära vänner som vet, har fått veta endast då han inte kunnat dölja sina besvär. Jens säger att han övervägt att ställa upp på intervjun med sitt riktiga namn, men inte vågat. Kanske kommer hans framtida arbetsgivare då få reda på hur han har mått. Han vill inte bli definierad som avvikande.
– Problemet drivs ju av skam och jag vet att det är kontraproduktivt att hålla det inom mig... Men jag litar inte på att alla kommer tycka att jag är okej om jag berättar att jag mått så dåligt, säger Jens.