3 dagar kvar
"Den sista mars 2020 förändrades plötsligt tillvaron för mig och min man. Vi är båda aktiva i Frälsningsarmén i Uppsala men från den dagen ställdes en massa aktiviteter in. Jag är körledare men kunde inte längre sjunga med kören. Gudstjänster, dagträffar och annat upphörde.
En stor del av vårt umgänge kretsar kring dessa aktiviteter och det kändes tomt när de försvann. Jag sa till min man 'vi måste ut, vi kan inte bara sitta inne'.
Vi började åka på utflykter i våra rullstolar. Vi for ofta omkring två-tre timmar till ställen som bland annat Ultuna och Rödbo. Vi spelade även minigolf vid Kap. Ibland la vi rullstolarna i bilen och googlade fram sådant som "mysiga caféer i Fjärdhundra" och hamnade på många trevliga ställen. Under utflykterna fotograferade jag och lade sedan ut på Facebook.
Vi har fyra barn och nio barnbarn men det blev knepigt att umgås. En sons 50-årsdag fick vi fira utomhus i novemberregnet. Men i mars i år var vi färdigvaccinerade och då hade vi kramkalas med barnbarnen, det var jätteroligt.
I dag har jag sjungit med kören för första gången. Det var fantastiskt att se alla efter ett och ett halvt år. På måndag startar våra måndagsträffar igen på Frälsningsarmén. Det känns som att vi är på väg in i normala gängor. Det jag saknat mest är gemenskapen med andra människor men att något positivt skulle ha kommit ur pandemin, det tycker jag inte".
Berättat för Staffan Wolters