Kanslirådet Axel Lekander har skrivit "Kärlekslivet i Uppsala vid sekelskiftet 1800-1900".
På 1800–talet fanns flera bordeller i Uppsala innan den ena efter den andra upphörde. Till sist återstod en enda lokal för sexhandel, ett enkelt tvåvåningshus på Dragarbrunnsgatan 59.
I universitetsbiblioteket Carolina Redivivas arkiv finns en personligt skriven berättelse om bordellen, författad av kanslirådet Axel Lekander. Enligt honom fungerade Dragarbrunnsgatan 59 som bordell 1871–1902 och drevs av en kvinna vid namn Teckla. Hon var född 1848 i Vänge socken och ska själv ha sålt sex i lokalerna som gick under benämningen "59:an".
Teckla hamnade ofta i konflikt med myndigheterna och varnades för att ha inhyst "lösaktiga qvinnor". Hon bötfälldes flera gånger för olaga ölutskänkning, ett straff hon gottgjorde genom att sitta i fängelse när det var lågsäsong på bordellen.
Av dokumentet framgår att Axel Lekander själv besökte "hetärerna", det vill säga de prostituerade, och han ger en glamoriserad beskrivning av deras tillvaro.
Han berättar om "glädjeflickor" och hur glatt och trevligt dessa hade det i umgänget med männen. Bordellen var enligt honom "ett välskött och högt uppskattat kärlekstempel" där "de kärlekstörstande studentynglingarna svärmade".
I verkligheten hade de prostituerade även på den tiden en hård tillvaro. De kom i allmänhet från fattiga familjer, könssjukdomarna florerade och många dog i ung ålder.
Att 59:an ibland kallades sädesklosett såg Axel Lekander som en cynisk benämning som inte stämde med verkligheten. Enligt honom fyllde bordellen en viktig funktion, nämligen genom att värna ärbara kvinnor. Om männen fick leva ut sina sexlustar med de prostituerade kunde oskulden för samhällets övriga kvinnor bevaras, ansåg han.
Han skriver att bordellen var "ett stort moraliskt skydd för stadens familjeflickor" och det var en hederssak att inte orena "dessa av ett idealistiskt skimmer omgivna varelser".
"Man skaffade sig den nödvändiga lättnaden i körtlarnas överbelastning (=säkerhetsventil) hos de ofta vackra och snälla hetärerna på 59:an", menade författaren.
Sexsäljarnas tillvaro var strikt reglerad av myndigheterna. Av den så kallade prostitutionsboken för Uppsala framgår att "besiktningsskyldig Qvinna" var förelagd att "icke stanna på gator och allmänna platser för att samtala med manfolk". Enligt förordnandet fick hon "icke stryka omkring på gator och allmänna platser efter kl 11 på kvällen".
En av anteckningarna i prostitutionsboken gäller en kvinna från Älvkarleby socken som var född 1876. Hon uppehöll sig i Uppsala "medels skörlefnad". Hon anklagades för att "i öppen droska åkt gatorna rundt och vinkat åt manspersoner" och häktades för lösdriveri.
Polisen registrerade de prostituerade kvinnorna som en gång i veckan var tvungna att inställa sig hos doktor Leczinsky på St Persgatan 3. De som bar på en venerisk smitta fick inte jobba kvar på 59:an.
Det förekom mycket ordningsstörningar kring 59:an och polismästaren von Schultz arbetade länge för att få bort bordellen. I samband med att Svea andra artilleriregemente skulle stationeras i Uppsala beslöt hälsovårdnämnden att "vidtaga lämpliga åtgärder för utrotande äfven av nyssnämnda osedlighetsnäste".
59:an, Uppsalas sista bordell, stängdes 1902 och 1949 fastställdes att byggnaden skulle rivas. Idag ligger ett bostadshus på platsen.