Videon är inte längre tillgänglig
Tio år har gått sedan världen på det mest skoningslösa sättet fick lära sig vad en tsunami är. Många svenskar sveptes med i flodvågen. Bland dem fanns familjen Höddelius Lundqvist från Funbo.
Thailand, 26 december 2004
Birgitta Höddelius Lundqvist står med dottern Mathilda, sonen Johannes och maken Christer vid en fontän 50 meter från stranden och tittar på en kattunge. Det är förmiddag, himlen är som vanligt blå och de har precis checkat ut från sina bungalows. Om någon timme kommer båten som ska ta dem från Phi phi-öarna till Koh Lanta. Då kommer plötsligt människor springande. De skriker panikartat, Birgitta förstår inte vad, men hon tar tag i Mathilda och springer med inåt land. Men så mellan två hus kommer de plötsligt inte längre, ett plåtplank är i vägen. Birgitta hör inte några ljud, inte skriken och inte heller jättevågen som nu väller fram emot dem. Hon har bara en enda tanke i huvudet: hon måste hjälpa Matilda över det där planket. Då når väggen av vatten fram. Allt går oerhört fort. Birgitta virvlar iväg i vattenmassorna, hon sätter upp armarna som skydd och tänker att det här ska fan inte ta mig. Sedan blir det svart. När hon vaknar till känner hon att hon sitter fast under en massa bråte och kan kan inte röra sig. Då kommer nästa våg och begraver henne på nytt. Det får inte sluta här, tänker Birgitta, men inser också att det kommer att göra det. För till slut måste hon ju ta ett andetag, fast ingen luft finns att andas in. Så hon drar in det skitiga, bruna, illaluktande vattnet, och tänker att det här är mitt livs sista andetag. Hon försvinner.
När familjen fastnar i återvändsgränden mellan husen hör Christer dånet. Som en jumbojet som kommer rusande mot dem och fäller träd och husväggar på sin väg. Christer vänder sig om och ser den fem meter höga väggen av vatten. Han hör dödsskrik runtomkring sig, men själv hinner han inte skrika innan vågen är ikapp dem och slår undan allt. Christer fastnar under vattnet, tryckt mot en mur med vattnet och en massa bråte som trycker på. Christer vet att han ska dö, att han kommer att slitas i stycken av vattentrycket. Det här kan ingen överleva. Men han tycker att det är märkligt att han ska dö nu när de är på semester. Han hinner också tänka att livet borde passera revy, sådär som han hört att det gör när man dör.
Brasan håller på att falna till glöd i den öppna spisen. Adventsljusstakarna är tända och över garageporten som skymtar utanför de stora vardagsrumsfönstren lyser en ljusslinga upp decembermörkret här i Funbo utanför Uppsala. Snart har det gått tio år sedan en av de kraftigaste jordbävningarna som någonsin uppmätts skakade Indiska oceanen och skapade en flodvåg som ödelade stora delar av den sydostasiatiska kusten och dödade närmare 230 000 människor.
Tio år har gått, och Johannes och Mathilda som då var 13 och 15 år har flyttat hemifrån. Men när Birgitta och Christer berättar om händelserna är vi tillbaka där igen, till det lugna semesterparadiset som på några sekunder sveptes bort och förvandlades till ett fullskaligt kaos och en alldeles för verklig mardröm.
– Vi hade inga som helst föraningar om vad som skulle hända, vi visste inte ens vad en tsunami var. I dag får jag snabbt ett adrenalinpåslag när något verkar inträffa runtomkring mig. Jag vet nu att vad som helst kan hända. När som helst kan livet vända på ett blad, säger Birgitta.
När nya katastrofer inträffar, vilken typ av katastrof det än är, identifierar sig Birgitta och Christer med de drabbade.
– Jag tänker på tsunamin så gott som varje dag. Tsunamin har blivit en milstolpe, det är före och efter, säger Christer.
Efter tsunamin har Christer blivit enormt ljudkänslig. Vid varje oväder är han tillbaka i mardrömmen.
Det enorma vattentrycket sliter inte isär Christer, men får däremot muren att brista så att han slungas upp till ytan. Dånet och skriken som förut hördes är nu utbytta mot en lika fruktansvärd tystnad. Christer ser Mathilda uppe vid ytan, får tag i henne och tillsammans tar de sig upp på en mur. Där hör de Johannes ropa. Han är skadad men har räddat sig upp på en slags loftgång, och när någon plötsligt ropar att en ny stor våg är på väg lyckas Christer och Mathilda i sista sekund rädda sig dit. Men Birgitta ser eller hör de ingenstans. Hon är död, inser Christer, allt annat vore otroligt. Det börjar brinna från en gasläcka och Christer och barnen flyr till ett ställe som tidigare varit en bar och dit flera andra överlevande sökt sig. Christer känner att han borde gå och leta efter Birgittas kropp. Men han vill egentligen inte – vad är det han kommer att tvingas se? – och barnen vägrar låta honom gå. Efter ett par timmar ser de ett par thailändare komma gående med en människa på en bår. Den skadade är täckt av sand och smuts och det är först när personen blinkar som de ser att det är Birgitta. Hon kräks och kräks och är på gränsen till medvetslöshet, men familjen tvingar henne att hålla sig vaken. Och det är då ryktet börjar gå. En ännu större våg är på väg. Den kommer att svepa bort hela ön, men den som räddar sig upp i bergen i djungeln kan ha en chans. De är skadade, chockade och har nästan inga kläder och skor, men bestämmer sig för att försöka ta sig uppåt genom den snåriga djungeln.
– Det var ju bara att resa sig, fastän jag nästan var medvetslös. Jag vet inte varifrån man får krafterna. Det var som att man blev apatisk, man tänkte inte, berättar Birgitta.
Ryktet var inte sant. Det kom ingen ytterligare våg. Men det kunde de ju inte veta när de kämpade sig upp i djungeln och till slut hittade en platå där andra flyende också stannade. Där satt de och väntade på räddningshelikoptrar som aldrig kom med uppskrämda kobror runtomkring sig.
Vidden av katastrofen insåg familjen när de slutligen begav sig neråt igen. Överallt låg döda människor och bråte. Då gav Christer och Birgitta upp.
– Vi tyckte hela tiden att vi såg och hörde den där vågen. Vi var helt slut och orkade inte fly mer, utan satte oss på stranden för att dö, säger Christer.
Men Mathilda, den enda som inte var skadad, kämpade för dem alla och lyckades till slut hitta en båt mot Krabi som de fick plats på.
Christer hade länge förstått att han var i chock eftersom de enorma såren på benen inte blödde. Han åt blodförtunnande medicin, och undrade om han skulle förblöda den stund chocken släppte.
– På båten kände jag att nu klarar vi nog det här ändå. Då släppte chocken, och det började forsa blod från benen.
Väl framme på fastlandet fick han och Johannes, vars fötter var helt sönderskurna, åka till ett sjukhus som mest påminde om ett militärt fältsjukhus. Där opererades Christer utan bedövning.
Det var först i Krabi som familjen på allvar insåg att det som hände var verklighet. Fram till dess hade varje minut varit en skräckfylld kamp att överleva nuet. Och det var först när kaoset lagt sig som de förstod vilket under det var att de alla hade överlevt, säger Birgitta.
– Det var som att det funnits en skyddsängel däruppe som plockade upp just oss ur vattnet. Vi har fått veta att av de omkring 25 personerna som fastnade i samma gränd som vi överlevde bara två förutom oss.
Det enda de ville var att komma hem till Sverige. Till tryggheten.
Christer skakar på huvudet.
– När flyget landade på svensk mark ... Det går inte att beskriva känslan av tacksamhet för att vi fick komma hem levande alla fyra.
Men hemma i Sverige fanns mycket att bearbeta. Rädslor, ångest, ilska, skuld. Christer är den som haft mest skuldkänslor: skulden över att han inte letade efter Birgitta. Skulden över att han tvingade den skadade Johannes att gå. Och en viss skuld över att ha överlevt bär såväl Christer som Birgitta med sig.
Räddningen för dem bägge har varit självhjälpsgrupper, där de träffat andra som också varit med i tsunamin.
– Det har varit oslagbart att få höra att andra också känner ilska eller ångest eller vad det nu är. Då känner man att det är okej att känna som man gör, säger Birgitta som i dag inte mår dåligt längre när hon tänker på tsunamin.
Christer däremot är överraskad över att det fortfarande kan göra ont.
– Om någon av oss mist livet, då skulle jag förstå. Men vi överlevde ju allihopa, och det är jag ju samtidigt så oerhört tacksam över. Och jag har tvingats lära känna mig själv på ett helt annat sätt.
Med sig bär Christer och Birgitta en ny syn på livet och vad som är viktigt. De försöker att inte jobba för mycket, utan att vara med varandra och barnen så mycket de kan och får.
De har varit tillbaka till Thailand flera gånger. Ett drygt år efter tsunamin åkte de till Phi Phi-öarna för att bearbeta händelserna. De har haft funderingar över att tillbringa tioårsdagen i Thailand. Så blir det inte. I stället åker de, precis som de brukar på årsdagen, till Domkyrkan och tänder fyra ljus.
– Ett ljus för var och en av oss, säger Christer. För oss har årsdagen kommit att bli som en födelsedag.