Dessutom varierar siffrorna starkt mellan länen, med Stockholm och Skåne i botten. Även om de flesta känner sig trygga så finns också miljöer där organiserad brottslighet härjar fritt. Rasmusgatan i Malmö blev riksbekant i höstas.
Fler poliser, kan tyckas vara det självklara kravet. Men rättsväsendets resurser har ökat med 25 procent mellan 2006 och 2010 och antalet poliser har vuxit starkt. Ändå ligger andelen uppklarade brott kvar på samma låga nivå som tidigare.
Problemet är uppenbarligen inte resurserna, utan polisens egen organisation och arbetssätt i kombination med oklara ledningsförhållanden. Det finns ingen riktig nationell samordning – vi har 21 självständiga polisdistrikt, med egna chefer som inte tillsätts av rikspolischefen utan av regeringen. Bara en sådan sak som att dessa 21 distrikt har ungefär 800 olika IT-system, ofta gamla och inbördes inkompatibla säger allt som behöver sägas. Och med en misslyckad organisation följer oförmåga att leverera det som medborgarna väntar sig.
Man kan kraftsamla då och då, när speciella händelser leder till att en viss typ av brottslighet kommer i fokus, eller till vissa delar av landet som säsongsmässigt blir extra belastade. Men grundarbetet brister. Riksrevisionen konstaterade 2010 att det i genomsnitt tog 117 dagar att slutföra utredningen av ett misshandelsfall.
Poliskrisen var ett av de ämnen som togs upp under Folk och Försvars konferens i Sälen i helgen. Rikspolischefen Bengt Svenssons analys sammanföll i stora delar med den som görs av så många andra - det handlar om organisation och inte om resurser. Och klarar man inte av vardagsbrotten så sänder man livsfarliga signaler till både kriminella och laglydiga. Det kan bli mycket svårt och kostsamt att återta kontrollen över den offentliga miljön.
Men Bengt Svensson kan inte lösa detta själv. De övergripande besluten om förändring kan bara vara politiska.