Man argumenterar och uppträder som om man fortfarande skulle kunna leda landet på egen hand, men vet inte längre vilken typ av politik som skulle kunna göra detta möjligt. Identitetskrisen illustrerades i den utdragna processen inför vårens partiledarval. Den ena kandidaten efter den andra stoppades av någon stark gruppering. Håkan Juholt var den som väckte minst motstånd.
Det hade ändå kunnat gå bra. Juholt har en trivsam och folklig stil och är en skicklig retoriker. Hans val att lyfta fram kulturfrågorna gav en identitet som också politiska motståndare kunde uppskatta. Men han valdes samtidigt med förväntningar om en återgång till ”traditionell” socialdemokratisk politik som var omöjliga att uppfylla och han har inte förmått skapa den auktoritet som ett framgångsrikt partiledarskap kräver.
Det började med pensionerna. Som om Socialdemokraterna ensamma ägde frågan utlovade han överläggningar med LO, TCO och Saco om ospecificerade ändringar i dagens system. Men systemet är resultatet av en fempartiuppgörelse och S kan inte, som på 70-talet, låtsas som om de andra partierna inte finns. De fackliga organisationerna tackade genast nej de är måna om goda kontakter också med allianspartierna.
Det fortsatte med Libyen. Förvarsexperten Juholt kände sig pressad att fullfölja en traditionell socialdemokratisk ”neutralitetslinje” och började med att vara mot svenskt deltagande i Natos flyginsats. Partiets utrikespolitiska tungviktare reagerade starkt och Juholt flydde till den ena reträttpositionen efter den andra.
Parallellt med detta byttes större delen av partiets talespersoner ut. Men ingen av de nya, från partisekreteraren Carin Jämtin till den ekonomisk-politiske talesmannen Tommy Waidelich har lyckats etablera sig i sina nya roller. Ett parti som alltid haft gott om tunga sakpolitiker och skickliga strateger tycktes plötsligt sakna företrädare med sådan kompetens.
Under hösten blev det värre. Delar av riksdagsgruppen revolterade när det visade sig att skuggbudgeten inte innehöll de ”återställare” som man tydligen hoppats på. Resultatet, en kompromiss med konstruktioner som ett halvt RUT-avdrag och bara till vissa grupper, övertygade ingen. Partiets nya ledning saknade uppenbart den tyngd som behövdes för att få riksdagsgruppen att sluta upp.
Det i sak allvarligaste inträffade parallellt med hyreshistorien. Ett utspel från Ilmar Reepalu i Malmö om att medborgarskapet för personer med utländsk bakgrund skulle kunna återkallas om de gjorde sig skyldiga till brott fick under några timmar stöd av rättspolitiske talesmannen Morgan Johansson innan Juholt tog avstånd. Sedan visade det sig att Johansson själv fått klartecken av Juholts stab. Tanken att medborgarskap godtyckligt skulle kunna återkallas strider mot svensk grundlag och mot bindande folkrätt. Saknades den politiska kompassen - eller såg vi en försöksballong inspirerad av den kombination av ”vänsterbetonad” ekonomisk politik och nationalism som i Storbritannien numera kallas ”Blue Labour”? Men ilskan bland socialdemokrater med invandrarbakgrund är stor och begriplig.
Sverige behöver en slagkraftig opposition, som på allvar kan konkurrera om regeringsmakten. Men så länge olika fraktioner blockerar varandra lär den förnyelse som är nödvändig inte kunna genomföras. Bara en ledare med stark egen auktoritet kan bryta förlamningen. Men räcker stödet från verkställande utskottet för att ge Juholt den auktoriteten? Om inte så väcks frågan om hans ställning snart igen.