Det går som en...
Dans är inte direkt något nytt. Fredag försöker spåra dansens rötter och framtid: från människoapan till Lasse Brandeby.
Lasse Brandeby som paljettbeströdd kändisdansare. Proffset Ann Lähdet är stum av beundran.
Foto: Scanpix
När vår avlägsna släkting knallade runt på den afrikanska savannen för fyra miljoner år sedan och behövde bli av med lite överskottsenergi så hände det förmodligen att hon utförde repetitiva kroppsrörelser.
Det ligger också nära till hands att tro att hennes parningsritual inbegrep någon form av dansant rörelsemönster och att hon blåste upp sig själv likt en påfågel och stampade i marken när hon mötte en aggressiv fiende.
Danskonsten är äldre än musiken, äldre än det talade språket, ja till och med äldre än Rolling Stones-trummisen Charlie Watts. Dansen är det konstnärliga uttryckets urmoder och hon har satt så många barn till världen att det nästan är löjligt.
De allra äldsta dokumentationerna av dans hittar man i spanska och franska grottor. Där finns 30 000 år gamla målningar som bland annat föreställer dansande figurer.
I Indien finns det också gott om uråldriga bevis för att dansen spelade en betydelsefull roll för våra förfäder. Hinduismens viktigaste Gud Shiva avbildas till exempel ofta som "dansens konung" (Nataraja), med en förmåga att skapa, utveckla och förinta världsalltet genom att dansa. Inget ont om Anna Book och Peppe Eng men nog framstår våra folkkära dansikoner som något menlösa vid en jämförelse.
De allra flesta förknippar dans med glädje, show eller trevlig samvaro. Men under medeltidens mörkaste år i Europa, då den fruktade digerdöden svepte över kontinenten, valde dåtidens konsttalanger att gestalta dödsögonblicket som en dans.
Målningar på stuffande, hånflinande, rasslande skelett sattes upp vid kyrkogårdar för att påminna de stackars människorna om att de plötsligt och utan förvarning kunde gå en hastig men mycket plågsam dödsdans till mötes.
Det finns också flera exempel på att även livsbejakande och glädjefyllda danstillställningar har fått blodet att frysa till is i ingrodda individers ådror. I 1930-talets Sverige lyftes den präktiga och ansvarsfulla ynglingen fram som ett ideal. Väldrillade gymnastiska övningar i grupp påbjöds, medan de som ägnade sig åt sällskapsdans till jazzmusik framställdes som dekadenta slashasar med slapp hållning. I gammal god svensk anda tillsatte man därför en statlig utredning för att komma åt "dansbaneeländet".
Debatten kokade över i samband med tonårsstjärnan Alice Babs dansanta filmsuccé Swing it magistern 1940. Dåvarande ordföranden för STIM konstaterade att "swingsångerskor böra ha smisk på stjärten och sättas på skolbänken". En annan konservativ gubbstrutt kallade den glädjestrålande och fenomenalt tonsäkra 16-åringen för "den där slynan som sjunger negermusik."
Dansklimatet mildrades betydligt under efterkrigstiden och i dag är de flesta överens om att sällskapsdansen har en viktig social roll att fylla, inte minst i ett land som Sverige där den personliga integriteten är så välutvecklad att de flesta går runt med ett säkerhetsavstånd på någon meter i diameter. I det civiliserade samhället är dansgolvet en av få platser där två främlingar kan komma varandra nära fysiskt, utan att det betraktas som ett missanpassat beteende eller en åtalbar styggelse.
Trots detta har pardansen sedan länge förlorat sin position som det i särklass populäraste folknöjet. Under 1930-talet kunde en vanlig arbetare gå ut och dansa tre gånger i veckan. Det var på dansbanan som grunden till ett lyckat socialt liv lades. Kunde man inte ta ordentliga danssteg var man ofta körd på den så kallade köttmarknaden.
Med tiden dök det dock upp nya danser från Amerika där kvinnan och mannen skulle släppa taget om varandra. Twisten krävde till exempel ett rejält manöverutrymme. "Att twista är ungefär som att släcka två cigarettfimpar med fötterna samtidigt som man torkar arslet med en handduk", förklarade en medlem i Chubby Checkers band.
Som om inte detta vore nog så började också näringsidkarna upptäcka att de som går ut för att dansa köper mindre alkohol än de som väljer att hänga i baren. Dansgolven prioriterades ned av kommersiella skäl.
Fram till och med 1970-talet var majoriteten av dem som gick på danskurser hoppfulla singelkarlar. I dag går det minst två panelhönor på varje paneltupp. I vissa kretsar tycks pardansen ha blivit en ²tjejgrej². Ändå lever traditionella föreställningar kvar, som att det är killen som ska bjuda upp och att det är han som ska föra i dansen.
De flesta moderna danser handlar mer om att uttrycka sin individualitet än att släpa runt på en partner. Den fåfänge diskodansaren njuter av att få odelad uppmärksamhet och breakdansaren är en ren showartist.
Dans är ett sätt att kommunicera på och när orden inte räcker till kan kroppsrörelser göra susen. I många traditionella odlingssamhällen har dansen till exempel setts som det naturliga sättet att komma i kontakt med vädergudarna. Regn- och soldanser utförs än i dag hos vissa nordamerikanska indianstammar. Siouxindianernas soldans torde vara den läskigaste.
En medicinman piercar dansarens bröst. Därefter drar han en läderrem genom hålet och knyter fast den i en ²solpåle² som är nedklubbad i marken. Dansaren får sedan skutta runt till dess att huden är bortsliten. Den plågsamma soldansen förbjöds 1904 men blev tillåten igen under Jimmy Carters presidentskap på 1970-talet.
Att danser river upp sår är ganska ovanligt. Rytmiska kroppsrörelser anses snarare ha en läkande effekt på människan. Hos naturfolken är dansen till och med en viktig del av läkekonsten.
I vår del av världen används ibland dansen som ett terapeutiskt verktyg för att öka en persons kroppsmedvetenhet och stärka självkänslan. Dansterapin har bland annat tillämpats för att behandla patienter som lider av tvångsföreställningar. Man behöver dock inte vara en kvalificerad terapeut eller psykolog för att upptäcka dansens goda sidor. Det räcker med att man hoppar runt lite där hemma. Efter en stund kommer leendet och välbefinnandet som ett brev på posten. Det visste redan människoapan Australopithecus.
"Kunde man inte ta ordentliga danssteg var man ofta körd på den så kallade köttmarknaden."
Så jobbar vi med nyheter