En flicka i tonåren sitter på stranden och skakar av chock efter båtfärden från Turkiet. Ansiktet är grönvitt och hon tittar med tom blick ut mot havet.
Strax bakom henne kurar hennes två yngre syskon under en filt. De är dyngsura och nedkylda. Strax kommer de att få torra kläder av volontärer som har bilarna fullastade med vatten, frukt, kläder, skor och första hjälpen-kit.
Anna Wahlund sätter sig på huk framför syskonparet och ger dem varsin klubba och gosedjur. Barnen nickar att de vill ha.
– Det går inte att föreställa sig hur det ser ut och hur många det är som kommer in hela tiden. Det känns bra att få vara på plats och ta emot åtminstone några, säger Anna Wahlund.
Anna Wahlund bor i vanliga fall i Skuttunge norr om Uppsala. När hon fick se bilden på den treårige flyktingpojken Alan som låg död vid strandkanten fick hon nog. Hon var tvungen att göra något.
– Jag kände att att det inte räckte att bara sätta in pengar på ett konto. Kunde jag bara få ge ett enda barn ett gosedjur skulle det kännas så skönt
Så hon och maken Bennie Hurtig startade en insamling på Facebook, tog ledigt en vecka från sina jobb och bokade en resa till Lesbos. I bagaget låg bland annat 67 kilo gosedjur och hygienartiklar så som tandkräm, schampo och bindor.
– Det känns bra att personligen få lämna över det man samlat in. Många är så glada när de kommer och att de får ett välkomnande är jätteviktigt, säger Bennie Hurtig.
Vi befinner oss på en strand på norra Lesbos dit hundratals flyktingar kommer varje dag. Anna Wahlund har precis själv precis fått en bit bröd av en familj som tack för den juice och frukt hon gav dem. Hon skrattar lite.
– Jag sa nej nej, behåll brödet själva. Men de var så tacksamma och ville verkligen ge något tillbaka.
Här på stranden är också en grupp volontärer som är knutna till nätverket Help for refugees in Molyvos, som samarbetar med svenska insamlingen Vi gör vad vi kan. Det är de som kommer att ta hand om en del av de kläder, skor och saker som bland annat Uppsalabor skänkt. Två fullastade lastbilar är på väg hit från Sverige.
Varje dag står volontärerna här längs kusten och håller koll på var nya båtar kommer in. De vinkar med flytvästar för att båtarna ska veta var de ska lägga till. De ler och hälsar välkomna, kramar lyckliga människor och tar hand om barn och sårade.
– Vi gör allt vi kan för att visa att de är välkomna hit. Jag tror och hoppas att de kan bära med sig det under resten av deras färd genom Europa, säger danska Marianne Stjer.
Nyss satt Marianne Stjer bredvid flickan som var i chock och strök henne över ryggen. Nu får hon en kram av en man som går förbi.
– You are very very nice people, säger han med ett stort leende.
Marianne Stjer ser glad ut, hon också
– Man får så många kramar och välsignelser. I början när flyktingarna började komma fanns ingen här som tog emot och hjälpte dem. Och man undrar ju var EU är? Var är alla stora hjälporganisationer?
Ett par större hjälporganisationer sägs vara på väg att mobilisera sig här. Men det är volontärer, antingen sådana som är här under en längre tid som Marianne Stjer eller för en kortare tid som Anna Wahlund och Bennie Hurtig, som gjort och gör en jätteinsats. Många bekostar såväl resan som uppehållet själva.
Om ett par dagar åker Anna Wahlund och Bennie Hurtig hem till Skuttunge där deras tre barn väntar på dem. Den yngsta var lite ledsen när de åkte, berättar Anna Wahlund.
– Men jag sa att ni har ju oss alltid annars. Vi ska bara vara med andra barn en liten stund.