Rise (Riksföreningen stödcentrum mot incest och andra sexuella övergrepp i barndomen) startades som SCI (Stödcentrum mot incest)1981 främst för att erbjuda möjligheter till självhjälp, men även för att ifrågasätta samhällets maktstrukturer från ett feministiskt perspektiv. 2016 byttes namnet till Rise och organisationen har idag medlemmar och stödgrupper runt om i Sverige – under 2017 startades sju nya stödgrupper. Nu finns en grupp även i Uppsala där Carina Andersson är stödkvinna och gruppansvarig.
– Vi är två stödkvinnor som turas om för att även kunna stödja varandra. Alla som är stödpersoner i Rise har personliga erfarenheter av sexuella övergrepp i barndomen, och många vill ge tillbaka och engagera sig i organisationen efter att själva varit medlemmar.
Hur arbetar man i stödgrupperna?
– Vår manual ser lika ut över hela Sverige. Man måste vara över 18 för att kunna bli medlem och delta i våra aktiviteter. Vi har både öppna och slutna stödgrupper där man får berätta om sina upplevelser och ta del av andras.Ibland kan det räcka med att bara sitta med. Alla får lika mycket tid att prata – man kan utgå från vissa teman eller välja själv hur och vad man vill berätta. Vi har både nya medlemmar och medlemmar som kommit lite längre i läkningsprocessen: fokus ligger på våga öppna sig och berätta. Hos oss ska man slippa vara rädd för att bli ifrågasatt.
Vågar fler öppna sig och berätta idag?
– Ja det märks på det ökade behovet av stödgrupper att fler vågar berätta idag. Även i grupperna för män som finns i Stockholm.Jag tror särskilt att #metoo bar en slags förlösande kraft i sitt kölvatten och minskade mångas rädsla för att berätta vad de varit med om.
Hur ser din egen berättelse ut?
– Jag har kommit en bra bit i min läkningsprocess och lärt mig hur jag ska förhålla mig till min upplevelse. Jag var tio år när övergreppet skedde och efter det gick jag in i en glasbubbla och stängde av alla känslor. Jag blev en robot. Min läkningsprocess började när jag fick barn och började gå hos en psykolog för att lära mig känna känslor och bli en bättre mamma – det var första gången jag berättade för någon. Efter många turer mellan olika psykologer och olika former av terapi,kom jag förra året i kontakt med Rise där jag genom att möta andra med liknande erfarenheter började fatta att jag varken är ensam eller tokig! En av de viktigaste bitarna i min läkning var att min son trodde på mig när jag berättade. Han sa "varför skulle du berätta något sånt och utsätta dig för vad andra tycker om det inte var sant?" Jag insåg att jag kommit långt en dag då mitt barnbarn hoppade upp i mitt knä och jag för första gången på mycket länge kunde känna spontan och äkta kärlek. Idag är jag levande och nyfiken på livet igen – det är så fantastiskt att kunna känna glädje!
Skulle du säga att det var just mötet med andra som har hjälpt dig mest?
– Många säger att det är just självhjälpsgrupperna som varit nyckeln, och jag håller med. En psykolog utan egna erfarenheter har inte kunnat ge mig samma stöd.
"Marie" som är medlem i en av stödgrupperna, instämmer med Carina Andersson. Sedan i slutet av 80-talet har hon deltagit i Rise stödgrupper som då endast fanns i Stockholm.
– Min pappa förgrep sig på mig tills jag var sexton år, och det var när han dog som jag började minnas och må riktigt dåligt. Efter att ha testat det mesta, hittade jag till Rise där den stora styrkan ligger i möjligheten att dela erfarenheter och känslor. Det är så skönt att inte behöva förklara. I gruppen kan jag vara jag – både stark och svag. Det är även viktigt att man får se andras utveckling och att det går att må bra igen. Rise erbjuder stöd i en form som vård- och vårdcentraler inte kan- och inte heller ska göra, och det har varit ett otroligt värdefullt komplement i min läkningsprocess, säger "Marie".
Marie heter egentligen något annat.