16-åriga Emelie har blivit slagen av sin mamma så länge hon kan minnas. En händelse har särskilt etsat sig fast. Det var när hon satt i soffan, hon var fem år och fick hugg över hela kroppen med dammsugarmunstycket.
Emelie har tårar i ögonen när vi möts. Hon bär en luvjacka och jeans, håret är uppsatt i en tofs. Hon stryker handen över ögonen för att samla sig. Hon har fattat ett svårt och noga övervägt beslut: att hon måste berätta om sin uppväxt.
– Folk tror inte att det kan hända, att en mamma slår sitt eget barn. Jag vill att det ska komma ut, säger hon och sätter sig ned på sin sängkant och börjar berätta.
Emelie var tre år när hennes föräldrar skildes. Hon har bara vaga minnesbilder av hur det var då. Hon tror att mamman slog henne redan då hon var bebis, men det kommer hon inte ihåg.
– Men pappa har berättat lite grann och sagt att hon tippade omkull mig med flit så jag ramlade när jag var åtta månader och började resa mig upp över bordskanter.
Hennes mamma blev arg och irriterad utan anledning och det var alltid Emelie som var måltavla för hennes ilska och frustration.
– Hon var aggressiv och kastade saker efter mig, hon vred om mina armar, hon slog med knytnävarna, gav mig örfilar. Spottade på mig, skrek att jag var en jävla idiot och att hon önskade att hon aldrig fött mig.
Familjens hund blev också misshandlad. Emelies mamma kunde sätta sig gränsle över hunden och slå hårt med knytnävarna över hundens kropp, sparka efter hunden och dra den i svansen.
För Emelie var det oerhört jobbigt att se på när hennes hund blev slagen.
Hon har inga syskon, det var bara hon och mamman. När föräldrarna skilde sig gjorde mamman allt för att förhindra att Emelie skulle få träffa sin pappa och allt som mamman utsatte henne för skedde i det fördolda.
– Jag var alltid rädd, jag var orolig för vilket humör hon skulle vara på. Ena dagen slog hon mig. Andra dagen låtsades hon som ingenting. Hon kunde ringa mig i skolan och fråga ”hej, hur är det” och låta som vanligt. Som om ingenting hade hänt.
Ett annat starkt minne hon har är när mamman tvingar henne att åka till affären i snöstorm för att köpa cocacola. Emelie var åtta, nio år.
– Hon är beroende av cocacola. Jag fick cykla till affären fast det knappt gick, det var sent på kvällen. Hon bara skrek och skrek att hon skulle ha läsk och att jag skulle fixa det till henne.
Emelie har försökt förtränga alla obehagliga upplevelser för att inte behöva känna efter. Men inombords är det kaos, hon översköljs av stark ångest och skamkänslor. Hon brottas med tankar om att det är hennes fel alltihop.
Hon har inte förrän nu börjat fundera om hennes mamma har en psykisk sjukdom. Men hon vet inte.
– Jag tror att alla hemskheter hon sagt till mig är värst. Det är i alla fall det som ristat djupa sår i hjärtat. Hon kallade mig för missfoster, jävla unge, sa att jag inte borde ha fötts, att allt var mitt fel. Det finns så mycket hat i min mamma, och jag vet inte varifrån det kommer.
En sak som Emelie funderat över är om det kan bero på att mamman växte upp i olika fosterfamiljer och själv hade en trasslig barndom. Emelies morföräldrar var missbrukare och mamman blev tvångsomhändertagen som liten.
Kvinnan som fött henne kallar hon för mamma under hela intervjun.
– Men allt som en mamma är, det har hon aldrig varit.
I september gjorde Emelie en polisanmälan om misshandel och stöld mot mamman.
– Hon har stulit pengar av mig. Först tänkte jag att jag skulle polisanmäla henne för det. Men sen tänkte jag på det mer och bestämde att jag också skulle berätta om hur hon misshandlat mig.
Emelie har räknat ut att mamman stulit 38 000 kronor. Det är pengar som morföräldrarna gett i födelsedagspresent och julklapp under uppväxten och som Emelie skulle få på sin 18-årsdag. Det är också pengar från ett skadestånd som hon erhöll efter att ha blivit misshandlad av en jämnårig kille.
– Jag hade tänkt ha det som startkapital, så att jag kan bygga upp ett eget liv när jag är myndig. Nu är pengarna försvunna men jag ska ha tillbaka dem.
Att Emelie vågade göra en polisanmälan om misshandel har hon sin samtalsstödperson att tacka för. Det är en äldre kvinna som är den enda som Emelie vågat öppna sig för.
– Jag fick gå till henne och prata. Hon lyssnade. Jag började känna förtroende för henne, men det har varit svårt. Jag har så mycket skam- och skuldkänslor inom mig. Jag har inte kunnat berätta för någon annan, för jag har tänkt att det var mitt fel att mamma slog.
När Emelie gick i mellanstadiet började hon dricka sprit och umgås med fel personer. I sjuan drack hon varje helg.
– Jag skolkade och började blanda tabletter med sprit för att döva ångesten. Jag började skada mig själv och blev beroende av alkohol, säger hon.
Emelie omhändertogs enligt LVU, lagen om vård av unga, för sitt alkoholberoende och självskadebeteende. I sju månader har hon bott på ett behandlingshem för unga flickor. Hon har inte pratat med sin mamma på flera månader.
Vi sitter i hennes rum och pratar och Emelie är helt stilla, men händerna rör sig oroligt. Efter vår intervju ska hon flytta från det öppna behandlingshemmet till ett låst.
För några dagar sedan stod hon vid en gångbro i Uppsala och tittade ner. Sen kom fem, sex polisbilar med påslagna sirener. Hon fördes till barn- och ungdomspsykiatriska akutmottagningen på Akademiska sjukhuset i Uppsala av ett koppel av poliser eftersom de trodde att hon skulle ta livet av sig. Hon berättar att poliserna tog hårt i henne, de kastade henne mot väggen och kramade hennes händer, så att Emelie förmodligen har brutit något ben eller fått sprickor. Händerna ömmar, hon har så ont att hon inte kan sova.
– Personalen på barnpsykiatrin tyckte att jag ska anmäla polisen för övervåld. Jag var ju helt lugn, det fanns ingen anledning att ta så hårt i mig.
Framtiden hinner vi inte prata om, en vårdare knackar på och ber Emelie göra sig beredd. Först ska hon röntga händerna på sjukhuset, sen åker hon till det nya behandlingshemmet. Hon vet inte hur länge hon ska vara kvar där. Det är socialnämndens socialutskott som bestämmer om vad som händer härnäst.
Hennes mamma har skadat henne och gjort så att hon hatar sig själv. Men Emelie tänker ändå att hon på något sätt ska bli fri från sin tunga ryggsäck.
– Jag är en ung människa, jag vill ju vara glad och bära på framtidsdrömmar.
En tid efter intervjun berättar Emelie i ett mejl att hon nu bor på ett öppet behandlingshem i Skåne. Hon har nyss kommit dit och skriver att ”det verkar superbra”.
Hon beskriver det som att det ur vreden har kommit en kraft som gjort att hon vill söka sina egna vägar ur sitt förflutna. Så känns det just nu i alla fall.
Fotnot: Emelie vill vara anonym för att kunna berätta och heter egentligen något annat.
"Det finns så mycket hat i mamma"
I år kommer flera tusen barn i Sverige att misshandlas. De flesta vågar inte berätta hur de har det och får ingen hjälp. För 16-åriga Emelie, som blivit slagen av sin mamma, sitter blåmärkena kvar i själen.
Foto: Kristin Lidström
Varje år misshandlas tusentals barn i Sverige, Bris tar emot samtal, mejl och chattar från barn som blir slagna av sina föräldrar. Skammen och hur svårt det är att be om hjälp är ett genomgående tema i barnens berättelser.
Enligt Karin Johansson, psykolog och utredare på Bris, Barnens rätt i samhället, löper barn i familjer med missbruk, arbetslöshet, fattigdom och psykisk sjukdom större risk att utsättas för fysiskt och psykisk misshandel. Men våld mot barn sker i alla slags familjer.
Medelåldern är 14 år av de som kontaktar Bris. Många av dessa barn berättar att de fått hjälp väldigt sent, att den inte var tillräcklig eller att de inte fått någon hjälp alls.
– Ofta reagerar vuxenvärlden på barnens symtom, vilket får barnen att känna att det är deras eget fel att de mår dåligt. En del blir stökiga och okoncentrerade i skolan, betygen dalar, en del börjar missbruka och straffar ut sig själva. Istället borde skolan ta reda på orsaken till barnets signaler och sätta in stöd.
Stöd i skolan kan göra skillnad för resten av livet. Om barnet är okoncentrerad eller skolkar från skolan, kan extra stödinsatser leda till att barnet blir duktig i skolan och självförtroendet växer. Barnet har åtminstone mått bättre i skolan och det kan hjälpa en hela livet.
Mörkertalet för barnmisshandel är stort, eftersom brottet sker inom hemmets väggar. Att våga berätta för någon annan är ett stort steg och ofta behöver barnet få upp sitt självförtroende först. Det kan ta tid och kräver att barnet träffar trygga vuxna som de börjar lita på.
– Samtal från barn som blir slagna handlar om hur svårt det är att be om hjälp. Barnen skäms över sina föräldrar och de är oroliga för vad som ska hända om de berättar. De tror också att alla barn har det så här, säger Karin Johansson.
Barn har dessutom svårt att överblicka konsekvenserna och befinner sig i en beroendeställning med starka lojalitetsband. De kan tro att de har gjort fel och att det är därför de blir slagna.
Med fysisk misshandel följer psykisk misshandel. Har man blåmärken på kroppen, kanske man skolka från gympan. Men blåmärken i själen och svåra minnen av hur de kändes att bli slagen är de som sitter kvar längst, hela livet.
Det går att reparera känslor av svek och utsatthet om barnen får hjälp i tid, menar hon. Man kan reparera mycket av de skador som sker i barndomen om man får professionell terapeutisk hjälp och knyter band i nya, trygga vuxenrelationer.
Barnmisshandel
Allt fler anmäler
Polisen får in allt fler anmälningar om barnmisshandel – de senaste 30 åren har antalet tredubblats.
Under 2011 anmäldes 2 900 misshandelsbrott mot barn i åldern 0–6 år. När det gäller misshandel mot barn upp till 6 år är det oftast en familjemedlem, en förälder eller styvförälder som är skyldig. I en studie som Brå gjorde år 2000 visade det sig att förövarna oftast är de biologiska föräldrarna. Två tredjedelar var pappor eller styvpappor och en tredjedel mammor. Jämfört med andra brott finns här en ovanligt hög andel kvinnliga gärningspersoner.
2011 anmäldes också 9 300 misshandelsbrott mot barn i åldern 7–14 år. Förutom föräldrar och styvföräldrar, begås misshandel mot dessa barn ofta av jämnåriga förövare som offret känner. Anmälningarna kommer från skolorna, som blivit bättre på att rapportera.
Källa: Brå, Brottsförebyggande rådet