En smal pojke med brett leende sträcker försiktigt fram sin hand och hälsar. Med stillsam röst berättar han att han heter Awate, att han kommer från Eritrea, är 16 och ett halvt år gammal. Och att han har rest i nästan ett år för att komma hit.
Vi befinner oss på transitboendet Kolsta i närheten av Arlanda – en anonym byggnad, omgiven av tomma fält och gråa motorvägar.
– Jag kom hit i förrgår, säger Awate som är en av de 8 000 barn som beräknas komma till Sverige i år på flykt från krig, utan sina föräldrar.
Awate visar oss rummet där han sover. Det är ljust och möblerat, men helt tomt på saker så när som på ett A4-papper med alfabetet på. Bokstäverna å, ä och ö är understrukna med en blyertspenna.
– Jag hade en väska med lite bilder på min familj och mina vänner med mig, men den försvann någonstans på vägen.
Awates resa hit till Kolsta har varit svår och började tidigt sommaren 2014.
– Min pappa dog när jag gick i årskurs sju, och eftersom jag är äldst av min syskon så blev det mitt ansvar då att ta hand om familjen. I stället för att gå i skolan började jag jobba med att bära stenar. Men pengarna räckte inte till, säger han.
Alternativen för Eritreas befolkning vad gäller utbildning och yrken är så gott som obefintliga. Landet som ligger på Afrikas östkust anses vara en av världens värsta förtryckarstater. Ungdomar som Awate tvingas in i militären på obegränsad tid med en lön på mindre än 16 kronor om dagen.
– Jag ägnade mycket tid åt att funderade över hur jag skulle kunna ta hand om mamma och mina syskon. Många människor flyr från Eritrea och jag hörde flera vuxna i min omgivning prata om Sverige som ett land där det finns en verklig chans att bygga sig ett liv.
Awates mamma ville inte han att han skulle fly till Europa.
– Hon sa att jag var för ung och att det var för farligt, men det finns ingen framtid i Eritrea. Så en natt smög jag ut och flydde.
Awate lyckades ta sig till Libyen där han under flera månader tvingades till hårt arbete för att kunna betala en människosmugglare för en av plats ombord båtarna över Medelhavet.
– Vi var över 400 personer i den båt som jag åkte med. Vi satt packade som sardiner och kaptenen hade svårt att hitta vägen. Det blåste väldigt mycket och vågor av kallt vatten kom över oss hela tiden.
Awate berättar att det fanns flera vuxna ombord som lugnade honom genom att säga att allt skulle gå bra och att det inte var någon fara med vågorna. Efter 19 timmar kom de äntligen i land. Båten som åkte bakom klarade sig inte.
Det är svårt för Awate att sätta ord på allt han känner just nu, men han säger att det är enorm lättnad att äntligen vara här.
Häromdagen lyckades han få kontakt med sin mamma.
– Jag tänker på henne hela tiden så det var väldigt skönt. Hon blev glad att höra att jag mår bra.
Vilken dag som helst kommer Awate få besked om var i Sverige han kommer att placeras medan hans asylärende avgörs. Jag frågar vad han drömmer om inför framtiden. Svaret dröjer.
– I skolan i Eritrea tyckte jag bäst om engelska och naturvetenskap. Jag hoppas att jag får läsa många ämnen i skolan här så kanske jag kommer på exakt vad jag vill bli. Det viktigaste är att jag kan utbilda mig så jag får ett jobb, och att min familj kan komma hit så att vi kan få vara tillsammans och jag kan ta hand om dem.