Det finns ett ljus i tunneln
KRÖNIKA. Första kärleken, starka förälskelser och heta romanser. Ungdomen erbjuder många härligheter, ofta stormiga och passionerade.
Foto:
Jag har en nära vän som hade varit tillsammans med sin pojkvän i nära två år nu. Men så häromdagen tog det slut. Och vad gör man då som kompis. Jo man säger, du kommer att klara det här. Du kommer att komma över honom. Tiden läker alla sår. Och visst finns det säkert någon bättre där ute. Klyshor klyshor klyschor?
Men precis så tror jag faktiskt att det är. Tiden läker alla sår. Det kommer att bli bättre. Vissa sår är djupare än andra, vissa tar längre tid. Men det går. Ibland kanske sorgen lämnar ett ärr efter sig. Men smärtan man känner i början, då allt bara verkar meningslöst, kommer inte att vara för evigt. Jag vet, jag har själv varit där.
Min första riktiga kärlek tog mig hårt. Vi var tillsammans i ungefär två år. Två underbara år med många toppar och dalar. Efter att det hade tagit slut behövde jag två år till för att verkligen inse det, och förstå att jag faktiskt var tvungen att glömma honom nu. Någon gång måste man sluta hoppas. När jag väl hade insett det, gick det lite lättare. Och idag, nästan fyra år senare, kan jag "nog" säga att han är överkommen. Inte glömd, men det svider inte längre.
Och egentligen tycker jag inte att man ska glömma varandra. Varför måste man det? Han kommer ju alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Inget kommer ju att bli som den första förälskelsen. Men hur hopplöst och tungt allting än känns, så kommer det så småningom att bli bättre. Det gäller att man tillåter sig själv att sörja och vara svag. För att med tiden bli ännu starkare. Jag tror att det finns, i nästan alla fall, ett ljus i tunneln.
Så jobbar vi med nyheter