Det bortre parentestecknet?

Det bortre parentestecknet - uttrycket har använts tusentals gånger av politiker som velat markera att perioden då Sverige använde kärnkraftsel snart skulle ta slut. Kanske kan nu i stället ett bortre parentestecken sättas för de år då kärnkraftens närvaro i energisystemet förgiftade den politiska debatten och trängde ut nästan varje annan miljö- och energipolitisk fråga. De fyra regeringspartierna har äntligen förmått ta ett gemensamt grepp om hela energipolitiken. Socialdemokraterna borde ta chansen att följa med.

Tron på kärnkraften som en universallösning på industrisamhällets energibehov var naturligtvis naiv, men ganska typisk för tänkesätten långt in på 60-talet. Kanske var det denna övertro som ledde till att också misstron mot kärnkraften slog över när strömkantringen kom. Kärnkraften kunde inte längre diskuteras i ett sammanhang där också andra energikällors miljöpåverkan vägdes in. Den som också försökte tala om olja och kol definierades som "kärnkraftskramare". Den politiska hanteringen blev därefter.
Naturligtvis byggde det kategoriska kärnkraftsmotstånd som under 70-talet blev centerns och Thorbjörn Fälldins viktigaste politiska identitet på en stark övertygelse, men det fungerade bara som oppositionspolitik. Efter regeringsskiftet 1976 måste också andra sidor av energifrågan beaktas, men i stället sprack den borgerliga trepartiregeringen. Folkpartiregeringen 1978-79 förberedde en brett förankrad proposition till riksdagen, men haveriet i Harrisburg ändrade dagordningen. Olof Palme vågade inte riskera att förlora ännu ett val på kärnkraften och krävde folkomröstning.

Denna utvecklades till en partitaktikens triumf över sakpolitiken. Centern och Vänsterpartiet ville
snabbavveckla - det var i alla fall en begriplig ståndpunkt, om än med riskabla konsekvenser. FP, M och S ville ha kärnkraften kvar (Miljöpartiet fanns inte och Kristdemokraterna satt inte i riksdagen), men Socialdemokraterna kunde inte tänka sig att stå bakom samma valsedel som Moderaterna trots att man var överens i sak. Resultatet blev Linje 2, stödd av Socialdemokraterna och Folkpartiet, med "avveckling med förnuft" plus ett obegripligt tillägg om statligt ägande av kraftverk och Linje 1, stödd av Moderaterna.
Ingen linje vann. Alltså fick riksdagsmajoriteten göra sin egen tolkning av vad väljarna hade sagt. Resultatet blev den oklarhet som nu rått i nästan trettio år: Å ena sidan ska kärnkraften avvecklas "på sikt", å andra sidan drivs den vidare "under överskådlig tid", å tredje sidan ska den ersättas med förnybara alternativ, å fjärde sidan har ännu inget genombrott för dessa alternativ synts till. Under tiden har reaktorer graderats upp samtidigt som vi närmar oss den tidpunkt då de måste ersättas för att försörjningen med el ska tryggas.

Men medan väljarna för länge sedan tycks ha accepterat att kärnkraften, inte minst med tanke på klimatfrågan, kan spela en roll också i framtidens energiförsörjning så har partierna varit låsta av historien och av varandra. Kärnkraften har inte kunnat hanteras i relation till andra energikällor och politiken har aldrig kunnat få längre perspektiv än innevarande valperiod. I sak skulle Alliansens försök att bryta låsningarna nu kunna göra det lättare också för socialdemokraterna att ta sig ur gamla positioner, eftersom dessa ändå till stor del betingats av taktik och av partiets inre splittring. Men de första signalerna tyder inte på att Mona Sahlin förmår utnyttja tillfället. En annan fråga är förstås om Sahlin som statsminister verkligen kommer att försöka återställa det tidigare läget, med all den oklarhet som detta innebär.
En folkomröstning 1980 kan inte få hindra en rationell och ansvarsfull energipolitik 30 år senare. Grundfelet var redan då att kärnkraften kopplades loss från alla övriga miljö- och energipolitiska frågor. Nu finns en chans att börja om från början, med en energipolitik som skulle kunna bli både grönare och mer realistisk.