Sepideh Wägner var under 10 år framgångsrik lärare i entreprenörskap på Katedralskolan. När Ellen Fries gymnasium hösten 2020 öppnade i Linnéskolans gamla lokaler rekryterades hon eftersom skolan ville satsa på ungt företagande.
Kaffe? frågar Sepideh Wägner och fixar fram en välfylld mugg från skolkafeterian. Den är till mig, själv dricker hon aldrig kaffe.
– Nej gud, jag vet inte vad som skulle hända då. Jag har alldeles för mycket energi som det är!
Hon skrattar och styr sedan stegen mot ett ledigt klassrum där vi kan sitta. Hennes snabba klackar ekar över det vackra gamla stengolvet som jag skvimper ut en skvätt kaffe på i försöket att hänga med.
Det har gått tre veckor sedan Sepideh Wägner och hennes elever satt vid ett festdukat långbord i ett av klassrummen här på Ellen Fries-gymnasiet framför den direktsända SM-galan i Ung företagsamhet (UF). Skulle hon kamma hem titeln som Årets UF-lärare i Sverige? Japp, så blev det.
– Vi jublade och eleverna sprutade konfetti. Det var de som nominerat mig och det var så underbart att de fick vara med om det här, se en del av samhället de aldrig tidigare sett.
De elever som Sepideh Wägner pratar om är ungdomar som går på skolans introduktionsprogram. De saknar godkända betyg från grundskolan på grund av bland annat kriminalitet, psykisk ohälsa och tuffa hemförhållanden. Nu läser de in ett eller flera ämnen.
Introduktionsprogrammet har egentligen inte ämnet entreprenörskap, men när Ellen Fries-gymnasiet drog igång i augusti ville man testa idén. Kanske kunde företagande passa den gruppen?
– Det visade sig bli en framgångssaga! För en del elever är inte det akademiska ett alternativ, men då kan företagande vara det.
Hennes elever startade i höstas företaget Inblick, som prisades för Årets reklamfilm i UF:s regionmästerskap. Affärsidén bygger på deras egna erfarenheter. De föreläser och håller workshops för myndigheter och företag om att vara ungdom i socialt utanförskap. Och om vad de hade behövt från samhället för att tidigare få rätsida på sina liv.
– De säger att de önskar att någon tidigare hade ställt krav. Jag har varit tydlig med att säga till dem att de måste skapa sina egna möjligheter, de kan inte vänta på att någon annan ska komma och fixa deras liv.
Sepideh Wägner säger att hon kan relatera till sina elever. 1987, när Sepideh var två år gammal, lämnade hon och hennes föräldrar krigets Iran för Sverige. Hon minns barndomen i Gränby som fantastisk. Hur hon sprang mellan gårdarna och hur stark gemenskapen var i området. Men också att hon insåg hur lyckligt lottad hon var.
– Jag hade tjejkompisar som inte fick ha pojkvänner eller umgås med svenskar, och killkompisar som tidigt tvingades leta en fru från hemlandet. Jag har sett en gängkriminell skolkompis bli skjuten och dö utanför min port. Nu i efterhand tänker jag: Vad tusan var jag med om egentligen? Så när mina elever säger att det är jobbigt hemma kan jag förstå. Men själv hade jag turen att ha föräldrar som backade upp mig att satsa på skolan, vara självständig, ta vara på möjligheter och bli en del av samhället.
Med ett kärleksfullt skratt berättar Sepideh om sina föräldrar. Hur hennes mamma, en något introvert kvinna med gedigen akademisk bakgrund som jobbade som kriminolog i Iran, föll för hennes pappa – den yngre snygge extroverte mannen helt utan några akademiska ambitioner men som däremot är en sjujäkla företagare.
– De är världens bästa mismatch, vilket gett mig en superbra bas. Jag har både en akademisk grund och ett utåtriktat företagardriv.
Under uppväxten hade Sepideh Wägner kompisar som inte fick umgås med svenskar eller ha pojkvänner. Men själv hade hon stor frihet. "Jag hade turen att ha föräldrar som backade upp mig att satsa på skolan, vara självständig, ta vara på möjligheter och bli en del av samhället."
Den grill som hennes pappa startade på Kvarntorget när familjen kom till Sverige driver han fortfarande. Under dessa 31 år har han totalt haft stängt omkring 50 dagar.
– Folk frågar: Är inte du den där korvkillens dotter? Pappa är för övrigt den bästa rådgivaren åt mina elever.
Sepideh skakar på huvudet.
– Svenskt näringsliv är alldeles för homogent. För att sprida företagarandan i Sverige måste vi involvera alla samhällets ungdomar och då behöver vi färre rådgivare som jobbar på fastighetsbyråer och fler rådgivare som säljer kebab.
Även om Sepideh Wägner var fullständigt fri att själv välja pojkvän hade hennes föräldrar en lågmäld förhoppning att det skulle bli någon som talade persiska. Det blev det inte. För på dansgolvet på nattklubben Large en sen kväll i september 2004 virvlade Paul in i hennes liv.
– Plötsligt stod han framför mig med sitt lockiga hår och var så jäkla snygg. Sagt och gjort – nu femton år senare är vi gifta, har två barn och villa. Han är jurist och mitt största fan, den jag bollar allt med.
Länge bodde hon och Paul i en lägenhet på Storgatan, "supermysig och mitt i smeten", men när första sonen Theodor kom kändes den lite trång. Sepideh skrattar när hon minns husköpet.
– En torsdag åkte jag och Paul ut och kollade på ett hus i Lindbacken och på tisdagen hade vi skrivit kontrakt utan att ens ha kollat upp med banken. Typiskt oss, vi är de mest impulsiva som finns. Men det brukar ordna sig.
Det var 2016. Nu har de precis köpt tomt, även den i Lindbacken, och ska bygga ett hus som de själva ritat. Samtidigt som Sepideh startat ett skyddat boende som hon ska driva vid sidan av sitt jobb.
– Och så är vi ju småbarnsföräldrar. Jag har dessutom gift mig med en person som är lika energisk som jag, så du förstår ju hur livliga barnen är. Det händer saker konstant och man sover väl inte precis så mycket. Men i sommar ska vi åka iväg någonstans, bara jag och Paul och barnen. Sedan får väl världsläget utvisa om det blir Sardinien eller en stuga i Norrland.
"Jag gillar att jobba med ungdomar och hjälpa dem att ta sig vidare ut i livet. För en del elever är inte det akademiska ett alternativ, men då kan företagande vara det", säger Sepideh Wägner som förutom att undervisa i entreprenörskap även är lärare i engelska och samhällskunskap.
Det lediga klassrum som vi satt oss i är ett hörnrum med fönster mot Fyrisån. Innan Sepideh Wägner handplockades hit till Ellen Fries gymnasium jobbade hon i tio år på anrika Katedralskolan några stenkast härifrån. Hon hoppar upp på fönsterbrädan – favoritstället att undervisa från – och säger skämtsamt att hon aldrig skulle kunna jobba i en skola utan djupa fönsternischer och kakelugnar.
Även på Katedralskolan undervisade Sepideh Wägner i entreprenörskap. Hon ledde flera UF-företag till vinst såväl regionalt som nationellt.
– Som UF-lärare måste man både våga släppa och lita på att eleverna jobbar för sin idé samtidigt som man går in och pushar när det blir tungt, förklarar hon framgångarna.
Aldrig tidigare har fördelarna med att låta unga testa företagande blivit så uppenbara som här, med elever som inte fixat skolan.
– Flera av dessa ungdomar har nu för första gången någonsin fått positiv respons på något de gjort. Och då börjar de också lita mer samhället. De brukade känna att här är vi och där är de. Men under det här året har de gått från att skylla sina misslyckanden på samhället till att inse att de har ett eget ansvar.