På försommaren 2016 fick familjen Wärend Rylander ett samtal som gjorde att de några månader senare utökade sin familj. Ahmad Hussains boende hade sagts upp och han hade ingenstans att ta vägen. Familjen tvekade inte utan tog emot Ahmad med öppna armar.
Hos dem trivs han bra och tycker det var svårast i början.
– Det var stor skillnad att komma till en annan familj än min egen. Allt var nytt, det var mycket att arbeta med och lära sig. Det svåraste var att inte kunna språket, säger han på en imponerande bra svenska.
Pappa Tomas Rylander säger att migrationsprocessen var tuff. Idag har Ahmad tillfälligt uppehållstillstånd.
14-åriga Siri Wärend Rylander, som är yngst i en syskonskara på fyra, nickar som svar på frågan om Ahmad har blivit en i familjen:
– Han är min bror på många sätt. De andra har flyttat hemifrån. Det är skönt att ha någon kvar hemma som förstår på ett annat sätt än vad föräldrar gör, säger hon.
Mamma Susanne Wärend tycker att det bästa med att vara fadderhem är att de delvis har lärt känna en ny kultur.
– Det berikar oss. Och vi har fått en förståelse för utsattheten hos de ensamkommande, säger hon.
Hon tycker inte att man ska vara rädd för att ställa upp som fadderhem, utan istället se det som en möjlighet:
– Man måste våga säga ja. Man ska inte se hindren eller måla upp en bild av ett för stort ansvar. Sen får man tänka att går det inte så går det inte. Säg inte nej innan du har testat.
Tomas Rylander säger att Ahmad är precis som andra tonåringar och att han behandlas därefter. Ahmad står för matlagningen en dag i veckan, precis som Siri. Middagen är viktig för familjen, då de sitter och pratar och äter tillsammans.
– I en familj finns det uppgifter som behöver göras, det här är ingen hotellverksamhet. Men Ahmad råkar vara en tjänstvillig och ambitiös kille, vi har inte behövt sätta upp några regler.
Susanne Wärend flikar in att svåra saker har hanterats som med deras egna barn i kris.
– Det kan räcka med att finnas där.
Ahmad Hussain håller med.
– Det bästa med att bo i en familj är att inte vara ensam. Man träffar människor i sin vardag och har någon där när man behöver, säger han.
Tomas Rylander tycker inte att livet som fadderpappa kräver så mycket.
– Det vanliga livet rullar vidare, fast kanske i aningen breddad fåra.