Jakob Silfverswärd var tio år när hans mamma tog livet av sig en vecka innan julafton. Åren efter hade han själv kunnat gå under av sorg och mörka tankar - om inte hans vänner funnits där. Nu vill han hjälpa andra som drabbas av psykisk ohälsa.
Bilderna i fotoalbumet som Jakob Silfverswärd har tagit med sig till vår intervju visar en glad lintott som sitter i sin mammas knä, en femåring som tar en tupplur bredvid mamma, mor och son som skrattar tillsammans. Bilderna betyder mycket för Jakob, det är glada minnen innan hans mamma begick självmord.
Då, när han var riktigt liten, älskade han allt som hade med julen att göra. Familjen firade tillsammans och alla var glada. Nu är december varje år mest ett stort, svart hål. Hemma i lägenheten är det tomt på julpynt och julafton känner han bara olust inför.
– Veckan innan mammas dödsdag är alltid förknippad med blandade känslor. Jag vill att den ska komma, jag har utrymme för den och jag har vänner som jag kan prata med. Samtidigt vill jag inte, för jag vet hur laddat det är, säger Jakob Silfverswärd.
Det var för 12 år sedan, 17 december 2004, som hans hans trygga tillvaro förändrades i ett slag.
Den helgen hade han precis kommit hem från en hockeyturnering i Dalarna och blivit hämtad av sin pappa vid parkeringen för att åka hem till villan i Sunnersta.
Mitt i korsningen på Dag Hammarskjölds väg vid Akademiska sjukhuset tvärnitade hans pappa, bilarna bakom stannade och tutade helt omedvetna om att hans uppväxt hade raserats.
– Min pappas ögon började fyllas med tårar, jag förstod ingenting. Min pappa var ju en superman som aldrig grät. Men nu grät han.
I en text som Jakob Silfverswärd skrivit för att bearbeta sitt trauma, formulerar han sig så här om just detta ögonblick:
"Jag har aldrig känt mig så sårbar. Och detta sekunderna innan jag ska få veta att i resten av mitt liv kommer jag bara vara en halv pojke. När dessa sekunder gått, som i min värld känts som timmar, så kollar pappa upp på mig med en trasig blick som ingen pojke borde få se från sin pappa och säger: ”Mamma ligger på sjukhus Jakob, hon kanske inte kommer klara sig”.
Den första tiden efter mammans självmord befann sig Jakob i ett chocktillstånd. I dag har han svårt att riktigt minnas men han vet att han upplevde starka overklighetskänslor och låtsades som ingenting. Han var i skolan som vanligt och där fällde han inte en enda tår.
– Jag gick på autopilot och stängde av, vilket jag i efterhand förstått var en överlevnadsstrategi. Men sen, efter någon vecka, från ingenstans, brast det. Alla tårar kom på en gång, som en damm som exploderat. Jag grät och grät och kunde inte sluta.
Ungefär ett halvår senare började han få svårt att koncentrera sig i skolan och blev rastlös. När han var med vänner och familj försökte han vara som vanligt - den glada, pratsamma och livliga Jakob. Men sen kom mörka tankar.
– När jag var ensam sköljde sorgen över mig. Alla vardagsgrejer som jag tyckt var roligt försvann, tankarna malde och jag tänkte att det var mitt fel att mamma tagit livet av sig.
Det syntes inte på utsidan att Jakob Silfverswärd var faktiskt var deprimerad, eftersom han dolde det väl.
– Få vet om hur hårt det tog på mig. Jag blev expert på att låtsas och kände mig som två olika människor. Samtidigt var det många som tyckte synd om mig, utan att fråga hur jag egentligen mådde.
När han var i 13-årsåldern blev ryggsäcken han bar på för tung och han sökte själv upp skolkuratorn, som hjälpte honom att förstå och se klarare på allt.
– Jag tror det var en lärare som fick mig att ta första steget, som tipsade mig om att gå till skolkuratorn, men det var svårt, jag såg mig själv som en rebell och ministålman, att jag skulle fixa det själv och jag kände aldrig att jag var självmordsbenägen. Men jag ville inte att andra skulle uppfatta mig som annorlunda och konstig.
Den största räddningen blev hans två närmsta vänner, Olle och Kalle, som han umgås med än idag. Egentligen gjorde de inte så mycket, de lät bara Jakob ta plats.
– Jag kunde få berätta om mamma och hur allt hände. De var inte medvetna om att jag mådde dåligt eller att de genom att finnas där fick mig att må bättre. Bara genom att visa extra omtanke gjorde de en stor skillnad. Egentligen är det ganska unikt att killar i tonåren kan känna varandra på det här viset och våga prata känslor. Oftast försöker grabbar i den åldern bara vara coola, säger Jakob Silfverswärd.
En annan räddare är hans farmor, som han alltid haft en djup och nära relation med. Hon blev som en extramamma, kom hem till familjen, lagade mat, fixade alla vardagssysslor.
– Grejen med henne är att hon inte är som andra farmödrar, hon är en kruttant, busig, älskar att sticka ut i mängden och vara lite knasig och rolig, precis som jag. Vi har fortfarande skitkul ihop!
I dag kommer de djupa återfallen i sorg inte lika ofta som under hans uppväxt. Han har börjat prata med fler människor om vad som hände och det blir lättare för varje gång. Han märker att det oftast lleder till att motparten öppnar upp sig och släpper på fasaden, något han själv jobbat hårt på för att släppa.
Genom hela sitt liv har nämligen alla upplevt Jakob som social, glad, framåt och rolig, Men nu önskar Jakob Silfverswärd att det ska bli mer accepterat att vara ledsen. I dag pratar alldeles för få om psykisk ohälsa, menar han.
– Jag hoppas att min historia kan hjälpa andra i samma situation och få dem att känna att det är okej att erkänna att man mår dåligt och har det tufft i bland eller i perioder. Det ska inte vara tabu, säger han.
Som ett sätt att hjälpa andra har han engagerat sig i "Steg för livet". Det är en kampanj som riktar sig till allmänheten i syfte att sprida kunskap om hur psykisk ohälsa och hur självmord kan förebyggas. I hashtaggen #stegforlivet# kan man ta bilder och filma sig själv eller sina vänner genom att bokstavligen ta ett steg - för livet.
Kampanjen drivs på sociala medier och Jakob visar upp några filmer och bilder som människor lagt upp. I Uppsala har flera företag med sina anställda börjat engagera sig och Jakob hoppas att fler engagerar sig i projektet.
I Sverige är det 1 500 personer som tar sina liv varje år. Det är fem gånger fler än som dör i trafiken. Var sjätte timme tar en människa sitt liv. I hela världen är det en miljon människor som begår självmord varje år och en uppskattning är att runt sex människor påverkas av varje dödsfall. Jakob är en av de som kommer att få leva med förlusten av sin mamma resten av livet.
– Det är alltid tungt under julen och därför behövs min historia just nu för jag har flera bekanta och en vän som tagit livet av sig, ungdomar behöver vägskyltar som inte finns idag, säger Jakob Silfverswärd.
I kampanjen Steg för livet fokuserar man på att just du - som medmänniska - kan göra skillnad med fyra enkla steg.
Det första är att ta kontakt, om du märker att någon mår dåligt. Visa sen att du bryr dig och vill lyssna. För det tredje, dra dig inte för att fråga om självmordstankar. Och för det fjärde, det finns hjälp att få. Det är jätteviktigt att få fler att känna det, säger Jakob Silfverswärd.
– Man ska inge hopp, Det handlar aldrig om att någon vill dö, utan om att man inte orkar leva och det är två helt olika saker. Om man misstänker att någon är deprimerad kan man alltid hjälpa den personen att få tillbaka livsgnistan.
Läs om Steg för livet på: stegforlivet.se
Se kampanjfilmen Steg för livet på: https://www.youtube.com/watch?v=XQrkD0dyjyc