Utanför resecentrum står ungefär femton taxibilar och bara väntar. På taxametrarna står det Ledig med lysande röda bokstäver. Det är kall förmiddag. Någon sitter bakom ratten och löser korsord, andra pratar i mobiltelefon eller lyssnar på radion.
En kvinna med lång grå hästsvans kliver ur sin bil och tänder en cigarett. Hon heter Rosalie Molin och har jobbat som taxichaufför i 16 år. Om det inte vore för att hon bara har tre år kvar till pension skulle hon nog söka ett nytt jobb, trots att hon trivs.
– När jag började köra taxi var det fullt ös, men det var inte så många bilar på 90-talet, säger hon.
Många som kör taxi jobbar långa dagar, men inte Rosalie Molin.
– Jag jobbar åtta timmar som man ska, men då får jag bara ut 16–17 000 kronor i månaden brutto. Det är nästan slaveri. Det går knappt ihop, men jag tycker inte att man ska slita ut sig, säger hon.
Flera taxiförare som UNT talar med vittnar om mycket väntetid och outtalade förväntningar om att jobba 10–12 timmar om dagen, att de som har avtalad garantilön inte alltid får ut den, pressade priser i upphandlingar av samhällsbetalda resor som ger förarna dålig ersättning och chaufförer som är så trötta att de vinglar på vägen. Samtidigt säger flera att det i grund och botten är ett roligt jobb.
I en Taxi Direkt-bil sitter Fallah Nouri Mirhesari. Om 45 minuter har han en beställd körning. Han är en glad och vänlig man som gärna pratar bort en stund. Bilen är stor och han har 70 procent fasta körningar, det vill säga skolskjutsar, sjukresor och färdtjänst.
– Det är bra, lite lugnare och inte lika stressigt som när jag körde en liten bil och plockade upp körningar på gatan, säger han.
Hans arbetsdagar är sällan under tio timmar. Ofta jobbar han elva, tolv timmar. Hur mycket han tjänar beror på hur mycket han kör. I genomsnitt blir det 17 000–18 000 kronor i månaden.
– Varför jobbar man? För att ha ett bra liv bredvid, leva och trivas. Men när man kör taxi kan man inte ha ett normalt och bra liv, säger han och syftar både på arbetstiden och lönen.
Fallah Nouri Mirhesari tycker inte att man borde reglera antalet bilar för att få ner väntetiden.
– Nej, låt alla som vill köra. Men procentlön är en dålig idé. Det borde vara fast lön och fast arbetstid. Då blir man inte stressad och utnyttjad.
En som faktiskt har fast lön och en någorlunda fast arbetstid är Magnus Norén, utbildad lantbrukare, som kör för Ärentuna taxi. Han säger att han har en specialare.
– Jag har benprotes och lönegaranti.
Sin månadslön vill han inte precisera närmare än att den ligger någonstans mellan 20 000 och 25 000 kronor.
Bakom ratten i en annan taxibil sitter en lågmäld man som har mycket att säga men vill vara anonym. Jag får kalla honom Alexander. Han har svart skinnjacka och mörka blåjeans. Mellan framsätena ligger en snusdosa. Han är utbildad histopatolog och jobbade som laboratorieassistent men gick över till att sälja bilar, blev uppsagd och kör nu taxi som egen företagare.
– Jag vill gärna komma härifrån, men vart? Ingen vill ha en som är 50 plus säger han och verkar uppgiven.
Mer än tio timmar om dagen orkar han inte jobba. Hur mycket han tjänar vill han inte säga.
– Det är väldigt dåligt. Ändå jobbar jag sex dagar i veckan, ibland sju.
Enligt Alexander är problemet att det finns alldeles för många bilar.
– Man borde skriva till Transportstyrelsen att de inte ska ge så många tillstånd.
Men om det varit reglerat hade kanske inte du fått taxitrafiktillstånd?
– Det kanske hade varit bättre så. Jag vill inte vara elak men du ser ju hur det är, säger han och pekar på raden av väntande taxibilar.