Centralstationen i Uppsala 2010. En tonårstjej springer i höga platåskor över plattformen för att hinna med Stockholmspendeln. Hon bär svarta shorts och tunna, svarta nylonstrumpor. Samma dag publicerar en kvällstidning en artikel om det fasansfulla skomodet. En manlig läkare får yttra sig om hur skadligt det är för fötterna att gå på höga klackar. Det här är ingen engångsföreteelse. Vi backar bandet några årtionden och hamnar i 1980-talet i en svensk småstad.
På skolan går rykten om att nylonstrumpor kan frysa fast på benen. Samtidigt är tighta jeans högsta mode och experterna hävdar att ett flitigt användande kan ge bäckenskador och problem att föda barn.
– Synpunkter på hur kvinnor klär sig finns det hur många exempel på som helst genom historien, säger historikern Eva Andersson, som forskar om relationen mellan kläder och kön vid Göteborgs universitet.
Beroende på århundrade, har det i debatten lyfts fram moraliska, ekonomiska eller hälsomässiga aspekter.
På 1970-talet, när kvinnor kastade av sig behån, varnade läkare för att bröstvävnaden kunde ta skada. Det gick även rykten om att behålösa kvinnor fick hängbröst. I nutid har pendeln svängt tillbaka, nu ska man bära behå. Men det är ändå som om historien upprepar sig. I larmrapporter har det sagts att bygelbehåar kan ge cancer och skador på bröstvävnaden.
– På något sätt blir det alltid fel, hur kvinnan än gör. Går man till botten med det här har det varit lite som en täckmantel för att kunna kontrollera kvinnan genom hennes val av kläder. En auktoritet, ofta en manlig läkare, har fått uttala sig om det hälsofarliga i att bära ett visst plagg som underförstått innebär att vi inte är kapabla att fatta våra egna beslut, säger Eva Andersson.
Vi inte bara värmer och skyler oss med våra kläder. Vi använder dem också för att meddela oss med omgivningen och kläder är fulla av symboler. Få saker kan mäta sig med klädernas sprängstoff. Det mest aktuella just nu är den hätska debatten kring muslimska kvinnors bärande av burka. Hur många burkaklädda kvinnor har du sett i verkligheten? Ingen har räknat, men i Europa rör det sig uppskattningsvis om ett par hundra kvinnor i varje land som bär heltäckande slöja.
Varför blir det ett sådant ramaskri om det handlar om så få?
– Maktordningen i samhället har varit byggd på att män bestämmer. Burka är ett utryck för extrem underordning. Kvinnan får inte synas alls. De kvinnor som frivilligt väljer burka ses som extremt underordnande och det skapar förvirring. Det kan också vara ett uttryck för vår rädsla för det främmande, att vi anser att det västerländska systemet är överlägset och då betraktas burka som ett hot med våra kristna normer, säger genusforskaren Kekke Stadin.
Hon är professor i historia vid Södertörns högskola och i hennes bok skriver hon om hur män uttrycker sin manlighet och makt i sitt yttre. En av studierna handlar om hur män uttrycker politiskt makt och där konstaterar hon att mäns yttre inte alls dissekeras på samma sätt som kvinnors yttre.
– När manliga politiker framträder, antingen som segrare eller när de ställs till svars för något olämpligt, diskuteras bara sakfrågan, inte hur de är klädda vid tillfället, menar Kekke Stadin.
Hur gör kvinnorna då?
– De klär sig nästan som en man för att vinna respekt, säger Kekke Stadin.
De kvinnliga politiker hon porträtterar har gått klädda i dräkt men ofta bytt till byxor när de klättrat i hierarkin och kryddat sin outfit med feminina detaljer som högklackade skor, örhängen eller en scarfes.
– Kvinnor mäts mot män, men hon får inte vara för manlig. Hon får det jag kallar en ”powerdressing”.
En kvinnlig politiker som fått känna hur det är att mätas mot män, är centerpartiledaren Maud Olofsson. Offentligt har det raljerats kring hennes kropp, vikt och klädval. Att statsminister Fredrik Reinfeldt blivit flintis och gått upp i vikt är det däremot ingen som gjort narr av.
Kekke Stadin vänder på begreppen. Hon menar att om män behandlades som kvinnor, det vill säga blev bedömda för sin utsida, skulle kläder inte längre vara ett lika laddat ämne när det handlar om makt och position. Klädseln är och har varit en av de synligaste markörerna av social status och genus. Kläderna har förstärkt skillnaderna mellan det som uppfattas som manligt respektive kvinnligt.
– För hundra år sedan hade allmogekvinnor hucklen på huvudet och så sent som på 1950-talet fick en kvinna som gick i kyrkan utan hatt eller slöja räkna med ogillande blickar och sura kommentarer. Hon hade blottat sitt huvud som en man och visat att hon ”inte visste sin plats”, berättar Kekke Stadin.
Rent allmänt var både mäns och kvinnors kläder ett problem om de var för moderiktiga och dyra. Från 1500-talet och framåt växte reaktionerna över hur en del kvinnor utmanade samhällsordningen med sina klädval. Kungamakten skapade lagar, så kallade ”överflödsförordningar”. De gällde både män och kvinnor och regeln gick ut på att inte klä sig över sin sociala klass och särskilt kvinnors utsmyckade huvudbonader väckte starka känslor. När korsetten var på modet hade läkarkåren åsikter om huruvida den var skadlig eller inte. I samma veva debatterades om underkläder i silke eller ull var det bästa för kvinnan.
– All den här upprördheten över kvinnors klädval visar på att det byggts upp en bild av kvinnan som en lättfrestad modedocka som är oförmögen att göra rationella val. För att ”rädda henne” kallar man in manlig expertis som får yttra sig. Det finns en moralisk underton av att en kvinna inte får göra sig sexig och att kvinnor är för dumma för att förstå sitt eget bästa, säger Eva Andersson.
I början av 1900-talet när modiga kvinnor börjar klä sig i byxor var efterliknandet av det manliga klädmodet tusen gånger mer tabu än att visa benen i korta kjolar. Kvinnorna uppfattades som transvestiter eller allmänt konstiga. Ännu tidigare, på 1500-talet, kunde en kvinna straffas med fängelse om hon tog på sig byxor eftersom hon då gjorde anspråk på en manlig maktposition. Eva Andersson menar att mäns klädval sällan debatteras. Hon kan bara påminna sig om den kritik som funnits mot att killar bär keps i skolan och kanske förvåningen när rosa skjortor blev på modet.
– Det är för att mannen är norm, den man jämförs med. Men i kepsdebatten har ingen sagt att det skulle vara skadligt för hälsan, till exempel hävdat att man blir tunnhårig av att bära keps.
Om religion och social klass satte ribban för hur kvinnor fick klä sig förr, är det i dag ofta hälsoaspekter som lyfts fram men även ekonomiska och moraliska aspekter. Är det till exempel okej att lägga tusenlappar på en märkesväska? Eller klä sig sexigt och utmanande, i kortkort och höga stövlar.
– Då heter det ”om du går omkring så där kommer män våldta dig”, ”tänk på vad du lockar fram hos männen”. Det finns en föreställning om att mannen har en okontrollerad sexdrift som kvinnan utmanar med sin klädsel, säger Eva Andersson.
Hur man än vrider och vänder på begreppen är kvinnors klädsel ett laddat ämne i alla kulturer. I Kina var bundna fötter under många århundraden något attraktivt och ett tecken på hög status. En kvinna med lotusfötter var oförmögen att arbeta och blev på så vis en statussymbol för mannen.
Kvinnan som statussymbol går igen på 1800-talet. Rika män lät sina kvinnor klä sig krinolin, de vida underkjolarna hölls uppe med stålfjädrar och ingen kunde arbeta iklädd såna kläder. Att visa upp kvinnan är även i dag ett utbrett fenomen. Ett färskt exempel ur Kekke Stadins studier är bratsen, en grupp överklassungdomar som betraktar de flickor de omger sig med som accessoarer. Titta bara på alla mingelsajter.