Det var på 1980-talet, jag var polisreporter. Nästan vem som helst kunde lyssna på polisradion. Därför använde polisen koder när de ville dölja sina förehavanden för medier och andra. Dem kunde vi oftast.
Men trots denna transparens förde vi reportrar en ständig kamp för att få vakthavande befäl att ta bladet från munnen. Inte sällan ville polisen hålla detaljerna för sig själv, ibland av förståeliga skäl. Ofta av obegripliga. De ville jobba på ifred. Precis som i tv-deckarna. Och vi ville ut med storyn. Men först måste vi ju ha fakta.
Seriösa nyhetsmedier håller koll på myndigheterna. Granskar diarier. Gör rutinringningar. Säkert går detta lättare i Sverige än i många andra länder. Men om vi inte kan få rykten eller tips tillräckligt bekräftade så kan vi självklart inte heller gå ut med uppgifterna.
Sverigedemokraterna och medier som har anknytning till partiet – SD-Kuriren, Avpixlat, Nyheter i dag och så vidare – bedriver en generell smutskastningskampanj mot Dagens Nyheter och andra ”gammelmedier”, som de påstår har mörkat övergrepp på unga flickor. Och givetvis är det en massa annat också som ”pk-medierna” inte berättar om, till skillnad från konspirationsmediernas ”sanningssägare”.
Den som resonerar så har inte journalistikens yrkesetik och arbetsvillkor klara för sig. Trovärdighet är inget mindre än ”gammelmediernas” själva bevekelsegrund. Gamla hederliga bolagsordningars ord om saklighet och opartiskhet samt branschens egna etiska riktlinjer finns av en anledning.
Att konkurrenter vill ta marknadsandelar är inget konstigt. Men att göra det genom att underminera all seriös journalistik med hjälp av till exempel propagandistiska lögner om förmenta hemliga pakter mellan journalister och regeringen/politiker är djupt ohederligt. Och farligt.
Varför kom då inte de SD-anknutna medierna själva med tidiga avslöjanden om vad som hände vid festivalen We are Sthlm? De hade ju tre år på sig. Nyheter i dag gör stort nummer av att ”DN mörkat”. Man har man själva ”avslöjat” något annat än just DN:s påstådda mörkande?
Sanningen är att de stora sakliga, opartiska avslöjandena aldrig kommer från ”alternativa” sajter. Det var inte Avpixlat som drog brallorna av skojarkirurgen Paolo Macchiarini – en granskning i SVT:s Dokument inifrån som fått Sveriges mest prestigefyllda akademiska fäste att hart när implodera. Det var inte Nyheter i dags reportrar som skapade rubriker kring Kommunals lyxkrog, paradvåningar och Margot-gate, utan grävare på SD:s hatobjekt Aftonbladet.
Uppdrag granskning och Kalla fakta drar fram nyttiga avslöjanden i parti och minut. Och UNT:s prisbelönta gräv om misshandeln vid nazistdemonstrationen i Uppsala 2013 tvingade polisen att återuppta förundersökningen. I februari i år fälldes två av nazisterna i hovrätten.
Och så där kan vi fortsätta. ”Ni mörkar”, gnäller de konspirationstroende. Nej, det gör vi inte alls. Vi gör jobbet.